Do I give you the ass or the crutch?

I guideböcker kan man ofta läsa om koreaners aviga inställning till utlänningar. Men det är inte direkt något jag märkt av. De som märks är de som är nyfikna och intresserade av var jag kommer ifrån och vad jag gör här. I och med att de vill ha svar på första frågan får de direkt reda på att jag inte är amerikan, vilket kan lätta deras sinne en del. Kanske skulle jag prova att utge mig för att vara amerikan någon gång för att se hur jag blir bemött då. Anledningen till att jag kom att tänka på det här är att jag just kommit in från ett litet träningspass med ett möte som från början kändes jobbigt. Vid träning brukar jag växla mellan två olika "utomhusgym" som ligger runt 50 meter från varandra. Där brukar jag pendla fram och tillbaka och köra ett set på varje av mina favoritövningar. När jag kommer tillbaka till första stationen för det andra setet så har det satt sig en farbror på en parkbänk. Bänken är placerad två meter bort, alltså så pass nära att oavsett om jag vänder honom baken eller skrevet känns det obekvämt. Men jag upptäcker honom för sent för att det ska kännas bra att bara gå därifrån. Jag kompromissar och stänger min bubbla. Vänder ansiktet mot honom, stänger ögonen, börjar lyfta mig upp och koncentrerar mig på att inte se allt för ansträngd ut. Efteråt öppnar jag försiktigt ögonen och sneglar lite för att se hur farbror har reagerat. Knappt är mina ögon halvöppna innan han glatt säger: "You are very strong." Vad svarar man på det? "Thank you" fick jag nog ur mig. "Where you from?" fortsätter han. Det visade sig att han hade undervisat på Uppsala universitet en termin för 40 år sen. Han gillar Sverige och Stockholm framför allt. Men han menade att Sverige har blivit sämre under de 40 år som gått sen han bodde där. Som jag förstod honom skyllde han det hela på socialdemokraterna. Det har blivit mer segregerat och sämre för de unga. Roligt att träffa en korean som har mer svensk historia och åsikter än en själv.