Aleks, don't go!

Jag har nämnt Sushil och Markus i tidigare, men inte presenterat dem. Ursäkta för det. De är iaf personer från hemmakontoret som är hitkallade på korttid. Se där en kort och intetsägande presentation som gör rättvisa på samma sätt som att beskriva jorden och hela dess existens som mostly harmless. Vilket iofs var en dålig liknelse i sammanhanget, för jorden är nog mest mostly harmless i det stora hela, men inte för oss. Stackars Sushil har precis blivit utan hemresa. Hans uppdrag har dragit ut på tiden, och han har blivit tvungen att omboka sin resa. Idag var han tvungen att omboka den igen. Då fick han veta att det fick han endast göra en gång. Vid tidigare ombokning fick han höra att han kunde omboka igen och igen för en fast avgift, men det verkade inte gälla nu. Under statusrapporterandet med kontoret hemma fick han höra att "Du kommer inte att bli hängd för att du sjabblat med hemresan." Skoj att höra, vem var sjabblaren? Lite som "Have you stopped beating your wife yet?" Den andre mannen, alltså Markus, kom ut från jobbet idag. Där han anlände måndag morgon. Skön arbetsdag.

Ikväll var det vi-ses-senare-middag för Aleks som åker till nånstans där-solen-inte-skiner imorgon. Alltså hem. Eller vad kan man kalla ett ställe som hade åtta soltimmar under december. Det blev koreansk BBQ efter mycket och noggrant letande. Och efter detta mycket och noggranna letandet tog vi första bästa. Antingen fanns det inte alls med på kartan för vad som kan tyckas acceptabelt, eller så var det fullt. Hur som helst så blev det till sist alldeles toppen. Ölen flödade, köttet flödade, och vi gick hem. Jag är säker på att de där hemma blir glada att du kommer Aleks, och att du kommer saknas här.

Vi har idag även åkt taxi en bit. Vilket visade sig vara ett misstag. Den täta trafiken, även kallad rusningstrafik, men det har komiker redan raljerat på så hårt så jag avstår, gjorde dock att promenad hade varit snabbare, men då hade jag inte fått glädjen att skriva följande inlägg. Och du inte fått nöjet att läsa det. Vilket iofs kommer att vara en dublett om du läste Aleks och Ulrikas blogg, eller Mattias och Annas resedagbok. Men, vad som var grejen, som inte på något sätt jag byggt upp en spänning kring, utan bara svamlar massa ord så att du som läsare ska tänka, men kom till sak så jag kan få ägna mig åt nåt vettigt. Och när poängen väl kommer så ska allt falla platt och du tänkt "suck". Precis som en sån tvåtimmars film som man tänker, den kan säkert bli bra om de får ihop det på slutet. Men som vanligt finns där mest "uhh". Jo, taxischauffören tyckte om att köra fullt blås på värmen och ha öppet fönster för att balansera hettan med minusgradig luft. Kanske för att suga in så mycket avgaser som möjligt, vad vet jag. Hoppas jag lyckades få ett maximalt "uhh". Större än det Eddie Izzard fick i San Francisco eller var det nu var.

idspispopd

Tunnelbana 40 min, både där man kliver på och där man kliver av är vad som kan anses vara varken förort eller natur. Man har åkt på ena halvan av linjens sträckning. Börjar ana storstad... Det var alltså tunnelbanepremiär idag.

På lunchen idag hade vi, iaf jag, en övning (prövning) i att äta hala nudlar från en soppa med pinnar. Det var inte helt lätt men till sist blev tekningen något bättre. Men det blev en del som Lady o Luffsen, sug och stänk. Alltså nudelsug och soppstänk. Hoppas det mesta kom på mitt revir. Det visar väl sig om lunchkamraterna kommer med regnmundering i fortsättningen. Huvudet nära soppskålen som strömmar upp vattenånga i näsan plus den starka kryddningen gör att näsan rinner hejdlöst. Eller hur bär sig andra åt, har de fyllt näsan med fuktupptagande medel innan? Salt? Som liten provade jag med peppar, men det slutade med att jag började skrika och gråta så att mamma eller pappa fick bära ut mig från restaurangen. Nu när varken mamma eller pappa är i närheten vågar jag nog inte prova. Men det här med vattenångan fick mig att fundera. Killar som är förkylda och stoppar huvudet ovanför ångande vatten, var de verkligen förkylda innan, eller blev det ett symptom av att just stoppa huvudet där? Är det som en "Inte i kväll älskling"?

Middagen idag åts med Aleks, Markus och Sushil och var riktigt god. Ska försöka få ner här vad stället hette och kanske till och med maten. Poängen jag tänkte komma till var att många av restaurangerna har ett skyltfönster där de visar fakevarianter i porsling och glas av maten. Undrar om det faktum att de lägger ett antal tusen på varje fakeportion påverkar hur ofta menyn ändras? Eller om det i massproduktionssynpunkt påverkar utbutet mellan olika restauranger? Frågor som vi kanske aldrig får svar på...

Måste försöka få till så jag kan sitta längre från nätverksuttaget. Som det är nu är nästan en idspispopd nödvändig för att det ska vara bekvämt.

If you can't break the egg...

Idag var första dagen på jobbet. Det första folk sa till mig var "Ah, marathon?", så nu har jag pressen på mig. Ted och Anders hade varit ut och sprungit en runda i söndags, så helt omöjligt ska det ju inte vara att få sig lite träning. Det gäller bara att passa på medan luften går att andas otuggad, som det låter. Stan är omgiven av berg som ska vara trevliga att vandra upp på. Det ska provas. Så fick jag återse Aleks idag. Riktigt roligt! Fast han var lite trött. Han hade inlett veckan med att jobba de fyra allra första timmarna. Antagligen jobbade han även de sista timmarna föregående vecka då. Vi fick iaf i vaket tillstånd äta tofu-lunch på koreanskt vis, där man kokar sitt eget ägg så att säga. Mina händer fumlade så pass att ägget slet sig och den koreanska servitrisen räddade mig från mitt elände och knäckte ägget åt mig. Undrar vad hon tänkte? Eller hon kanske är van vid äggovana västerlänningar... Äggknäckning brukar lyckas mig bättre. Men vad är det de säger, otur i äggknäckning, tur i ... ? Jag skyller hur som helst på jetlagen. Att somna gick fint igår, redan vid niotiden hälsade John Blund på. Fast vid elva så fick han något annat för sig och ville inte återfinna sig förräns vid femsnåret. När klockan sen ringde vid sju så var han allt annat än villig att dra. Spännande också vilka drömmar som dyker upp när man byter miljö och tid helt och fullt. En gammal kompis från högstadietiden dök upp i drömmen och blev ihop med sin gamla flickvän från samma tid. Jag har varken hört eller tänkt nämnvärt på dem sen då, och verkligen inte i par. Men kanske finns det någon sanning bakom drömmen. Vem vet? Facebook?

Idag fick jag veta att det är kinesiskt nyår nästa vecka. Det innebär att vi är lediga onsdag, torsdag och fredag. En bra chans att upptäcka Seoul. Kanske plockar de russinen ur alla kakorna här, de firar ju den kristna julen också om jag inte är felunderrättad. Russinfrosseri utan dess like, I like.

Jag vet fortfarande inte hur det känns att blogga. Om det är ok eller inte. Jag har inte kommit fram till varför det inte skulle vara okej. Men tankarna går kring det där med att lämna ut sina tankar för allmän beskådan, och om det man skriver håller tillräckligt hög klass för att få läsas av andra. Eller så är det där med att läsas av andra storhetsvansinne. Nu då inte sagt att jag vill bli läst, förutom av dem som faktiskt bryr sig ett skit.

Så dags att vrida klockorna rätt. Får till sist passa på att gratulera legobiten på sin 50-årsdag.

Initiering

Under dagen idag har det inte hänt så mycket. Jag har packat upp packningen, sovit, gått en runda, listat ut hur man får varmvatten i den lindrigt primitiva duschen. Under gångturen såg jag cykelbanor. Vilket ingav hopp. Men cyklisterna lyste med sin frånvaro. De kanske vilar på söndagar. Så idag var det visst fritt fram för gångarna att flannera planlöst i detta område, där de annars kan anses laglösa, om det fungerar som hemma. Vi får väl se hur det blir med det.




På kvällen var jag ute och åt med Anders, en av de andra STA:arna. Han berättade om livet här i stort och mer specifikt att det finns rätt bra mountainbikekörning här i närheten. Synd bara att cykeln är kvar i Sverige...

Som dagens bonus kan jag upplysa om att det luktar simbassäng om kranvattnet.

Bootsekvens

Under fredagen innan avresa ägnade sig min kropp åt en ordentlig reset av systemet, så att den skulle få börja om från scratch. Lördag morgon 5:20 vinkade jag av pappa vid Höörs station. Med en kropp som under det senaste dygnet endast fått en halvliter nyponsoppa som bränsle var inte de normala funktionerna helt stabila. När incheckningsmannens första fråga då är "Har du visum?" börjar kallsvetten. Hmm, det skulle jag ju fixa på plats försöker jag förklara. Han tittar skeptiskt på mig och lyfter luren. "Det är ok." får han till sist ur sig. Skönt tycker jag. Mitt nästa projekt var att fixa lite koreanska kontanter. Won har de på växlingskontoret, men mitt Visa-kort medger inte köpet. Suck, ska varje liten grej som kan krångla krångla kan det bli jobbigt... Men, men, i slutet på kortarsenalen så finns ett giltigt kort med täckning. När jag gick runt på flygplatsen kom jag förbi en fotoautomat och kom på att såna kort skulle man ha med sig. Sliten och djävlig satte jag mig tillrätta på stolen och stoppade i mynten. Blixtarna fyrades av och korten började torkas. Bara det att luckan som stänger till kring korten inte var riktigt stängd, varpå korten flyger ut och landar med färgsidan ner mot golvet. Kanske är det dags att någon undersöker om kort lyder under samma lag som smörgåsar. Hur som helst blir det en allmänt sliten Pär på flammigt foto som får pryda mitt passerkort. Flygresan spenderades sen till att boota om kroppen, vilket gjordes mest i sömnens töcken.

På flygplatsen trodde jag att jag skulle bli upphämtad. Kanske trodde någon på flygplatsen att han eller hon skulle hämta en Pär också. Men vi lyckades hur som helst inte sammanstråla. Så jag hoppade in i en annan taxi istället. Och till uppehället kom jag vid 8-tiden på söndag morgon, lokal tid.

Invigd

Jag har fram till idag i hållt mig bort från bloggarnas förlovade land i form av skribent. Men nu tänkte jag göra ett ärligt försök att köra fast i det träsket. Vi får se hur det går... Hur mycket intressant finns det att skriva, egentligen? Hinner man skriva om det händer mycket... om det inte händer mycket, finns då nåt att skriva? Eller är det då man blir barnboksförfattare?