If you can't break the egg...

Idag var första dagen på jobbet. Det första folk sa till mig var "Ah, marathon?", så nu har jag pressen på mig. Ted och Anders hade varit ut och sprungit en runda i söndags, så helt omöjligt ska det ju inte vara att få sig lite träning. Det gäller bara att passa på medan luften går att andas otuggad, som det låter. Stan är omgiven av berg som ska vara trevliga att vandra upp på. Det ska provas. Så fick jag återse Aleks idag. Riktigt roligt! Fast han var lite trött. Han hade inlett veckan med att jobba de fyra allra första timmarna. Antagligen jobbade han även de sista timmarna föregående vecka då. Vi fick iaf i vaket tillstånd äta tofu-lunch på koreanskt vis, där man kokar sitt eget ägg så att säga. Mina händer fumlade så pass att ägget slet sig och den koreanska servitrisen räddade mig från mitt elände och knäckte ägget åt mig. Undrar vad hon tänkte? Eller hon kanske är van vid äggovana västerlänningar... Äggknäckning brukar lyckas mig bättre. Men vad är det de säger, otur i äggknäckning, tur i ... ? Jag skyller hur som helst på jetlagen. Att somna gick fint igår, redan vid niotiden hälsade John Blund på. Fast vid elva så fick han något annat för sig och ville inte återfinna sig förräns vid femsnåret. När klockan sen ringde vid sju så var han allt annat än villig att dra. Spännande också vilka drömmar som dyker upp när man byter miljö och tid helt och fullt. En gammal kompis från högstadietiden dök upp i drömmen och blev ihop med sin gamla flickvän från samma tid. Jag har varken hört eller tänkt nämnvärt på dem sen då, och verkligen inte i par. Men kanske finns det någon sanning bakom drömmen. Vem vet? Facebook?

Idag fick jag veta att det är kinesiskt nyår nästa vecka. Det innebär att vi är lediga onsdag, torsdag och fredag. En bra chans att upptäcka Seoul. Kanske plockar de russinen ur alla kakorna här, de firar ju den kristna julen också om jag inte är felunderrättad. Russinfrosseri utan dess like, I like.

Jag vet fortfarande inte hur det känns att blogga. Om det är ok eller inte. Jag har inte kommit fram till varför det inte skulle vara okej. Men tankarna går kring det där med att lämna ut sina tankar för allmän beskådan, och om det man skriver håller tillräckligt hög klass för att få läsas av andra. Eller så är det där med att läsas av andra storhetsvansinne. Nu då inte sagt att jag vill bli läst, förutom av dem som faktiskt bryr sig ett skit.

Så dags att vrida klockorna rätt. Får till sist passa på att gratulera legobiten på sin 50-årsdag.