Bootsekvens

Under fredagen innan avresa ägnade sig min kropp åt en ordentlig reset av systemet, så att den skulle få börja om från scratch. Lördag morgon 5:20 vinkade jag av pappa vid Höörs station. Med en kropp som under det senaste dygnet endast fått en halvliter nyponsoppa som bränsle var inte de normala funktionerna helt stabila. När incheckningsmannens första fråga då är "Har du visum?" börjar kallsvetten. Hmm, det skulle jag ju fixa på plats försöker jag förklara. Han tittar skeptiskt på mig och lyfter luren. "Det är ok." får han till sist ur sig. Skönt tycker jag. Mitt nästa projekt var att fixa lite koreanska kontanter. Won har de på växlingskontoret, men mitt Visa-kort medger inte köpet. Suck, ska varje liten grej som kan krångla krångla kan det bli jobbigt... Men, men, i slutet på kortarsenalen så finns ett giltigt kort med täckning. När jag gick runt på flygplatsen kom jag förbi en fotoautomat och kom på att såna kort skulle man ha med sig. Sliten och djävlig satte jag mig tillrätta på stolen och stoppade i mynten. Blixtarna fyrades av och korten började torkas. Bara det att luckan som stänger till kring korten inte var riktigt stängd, varpå korten flyger ut och landar med färgsidan ner mot golvet. Kanske är det dags att någon undersöker om kort lyder under samma lag som smörgåsar. Hur som helst blir det en allmänt sliten Pär på flammigt foto som får pryda mitt passerkort. Flygresan spenderades sen till att boota om kroppen, vilket gjordes mest i sömnens töcken.

På flygplatsen trodde jag att jag skulle bli upphämtad. Kanske trodde någon på flygplatsen att han eller hon skulle hämta en Pär också. Men vi lyckades hur som helst inte sammanstråla. Så jag hoppade in i en annan taxi istället. Och till uppehället kom jag vid 8-tiden på söndag morgon, lokal tid.