Seoul Forest, take two

När jag ger mig ut på mina löprundor har jag oftast en plan för hur långa de ska bli, och var jag tänkt mig att sträckningen ska gå. Så igår när jag kommer ner till floden ser jag en massa löpare med nummerlapp som rör sig mot min tänkta riktning. Någon sorts tävling på gång. Jag är inte sugen på att springa mot denna strida ström löpare. Med rimligt paddelförnuft vill jag heller inte jag dras medströms och riskera stupa ner för något fall. Istället styr jag stegen över floden, med en bro mellan mina fötter och vattnet. Vägen leder mig till slut till Seoul Forest, målet för min första löprunda i staden. Det var ett kärt återseende och parken var mycket mer levande nu när värmen och grönskan kommit. Jag sprang runt bland picnicnjutande människor och glada dagisgrupper. Vid en slänt ser jag ett fikande ungdomsgäng och vid min passage hör jag tjejröster ropa "Hi!!" ljudligt. Men mitt i skottlinjen, mellan mig och gänget, är en koreansk cyklist som absorberat hälsningen och hälsar tillbaka. Jag blir lite lättad för att själv slippa svara, och vill inte heller ta tillfället ifrån honom. Men cyklistens svar lugnar stoppar inte ropen. Och efter nästa "Hi!! Nice to meet you!" känner jag mig tvungen att respondera. En titt bakåt över axeln och en glad vink gjorde susen och min löpning kunde fortsätta som vanligt.

BBQ-kött

Nu är jag precis hemkommen från en korean barbeque med ett gäng människor, mer eller mindre välpresenterade i den här bloggen. Så här kommer en liten liten sammanfattning på ca två ord per person, om vem de är... Men så kommer jag på pul. Och jag snackar ännu inte norska... Men ändå, för min teflonhjärnas skull, Anders, Daeun, Anders, Daniel, Elin, Stefan, Erik och Sean. Ett rätt så trevligt BBQ ställe som börjar bli bekant i svenskkretsar. Med dagens besök har vi varit där fyra gånger. Första gången vi var där försökte vi tyda den koreanska menyn, förgäves. Efter flertalet försök att få hjälp att översätta gav vi upp och pekade på bilderna. Det slutade lyckligt och vi gick mätta och glada därifrån. Riktigt fint nötkött till en rimlig peng. Gång nummer två ville vi ha samma kött som den lyckade förra gången. Men av någon anledning pekade vi inte i menyn utan Ted tog med servitören på en liten sightseeing runt i restaurangen och pekade ut köttet vi ville ha. Det slutade finfint även denna gång. Nötkött är aldrig fel. Gång nummer tre får vi på något magiskt vis plötsligt en engelsktalande kypare. Finemang tänker vi och beställer nötköttet som vi gillar, tror vi. När det väl kommer in så är det dock något annat. Vi blir lite bekymrade, men äter ändå i godan ro. Vi tar in mer kött, en annan nötmodell. Inte heller denna är den vi önskar. Ted som är lite driftig tar åter servitören med på sitt tåg genom lokalen och pekar ut vårt favoritkött. Servitören: "That's not beef, that's pork!" Så bra köttkännare är vi. Och här har vi ätit lagom grillat kött utan att blinka. Men ingen har ju blivit sjuk än så länge. Så all's good antar jag. Så idag var vi glada att ha Sean med oss. För första gången har vi en koreansktalande person i sällskapet. Troligen är han även läskunnig också. Så kvällen blev väldigt trevlig med mat och dryck i goda vänners lag. Alltså en ganska tråkig middag i blogghänseende...

Koreansk bumbibjörn

För ett antal veckor sen var Stefan, mr Mårtensson, Daniel och jag ute och letade efter mat i Apguejong och letade efter matställe. Det här var på den tiden då det tedde sig som en svår konst. Tidigare i veckan hade Daniel och jag varit på vad som tycktes vara ett kvartershak både till utseende och mat. Men som tog betalt som om det vore galamiddag. Så vi var lite på vår vakt i vår jakt. Till slut hittade vi ett kinesiskt ställe som såg rätt så fancy ut. Hur som helst gick vi ändå in och tog in menyn. Varje rätt fanns i två storlekar, small och medium. Även small-varianterna var rätt så tilltagna i pris enligt oss. Men vi var rätt så hungriga, så vi unnar oss ändå mediumportionerna. Var vår plan. När servitören började ta våra beställningar stoppar han, skärrad, oss efter ett tag och förklarar på engelska som knappt bär att smallportionerna är lagom till två, och medium för tre till fyra personer. Vi blir påminda om att vi fortfarande är i Korea. Här gör man saker kollektivt. Vi blev till slut belåtna och lagom mätta. Men inte allt för mätta... Efterrättsmagen hade fortfarande en del utrymme över. Så på hemvägen svänger vi förbi Cold Stone ice creamery. Där bakar de glassen åt en lite fiffigt. Man väljer en smak och en fyllning, sen får man se hur glassmakaren/makerskan svänger ihop de hela till en fin kreation. När jag ska betala pekar kassörskan på en dricksskål eller skänkskål till något välgörande. Jag reflekterar inte mer än nödvändigt över vad pengarna går till, utan gör mig gladeligen av med den lilla myntsamlingen jag precis fått i min hand. Döm om min förvåning när kassörskans reaktion på det blir att hon börjar sjunga och dansa. Bumbibjörnarna tror jag var melodin, med koreansk text. Hon får även med sin kollega på spektaklet. Riktigt roligt, och samtidigt lite besvärande, inte trodde jag att jag stoppat ner min börda i en levande jukebox...

Frisyren

Åh, se vad jag betar av dagarna i ett rasande tempo... På lördagen var vi sugna på att se mer av staden. Så vi gav oss ut på sighseeing. Tog oss ner till hamnkvarteren för att se på Hongkongs mäktiga skyline. Vi fick istället se djupt in i smogen. Inte riktigt lika charmigt, men troligen ganska ärligt. Kanske hade stan haft en hård fredagkväll och inte orkat applicera sin make-up.

Jag tror mig ha nämnt något om min kinesiska frisyr tidigare. Här är historien som ledde till det hela. Min tanke med Hongkong var att klippa mig där. Engelskakunskaperna är mer utbredda, och jag, som är rädd för frisörer i Sverige för att jag tycker att det är svårt att beskriva hur jag vill se ut, känner att en språkbarriär inte underlättar. Jag har samma obehagskänslor för frisörer som för tandläkare. "Det var ett tag sen du var här senast va?" Jo, ja, det var det... Stefan och jag inleder vår jakt på frisörer. Denna yrkeskonst som brukar utövas i varje gathörn visar sig just nu vara svårfunnen. Efter en lång desperat kamp mot tiden hittar vi till slut en frisör i ett skumt kvarter. De lokala barnen springer ut och in i salongen och leker. Blir tillsagda av ägaren och piper ut igen. En riktig kvartersfrisör så att säga. Det fiffiga är också att ingen i salongen snackar engelska. vi får peka i en bok på den frisyr vi tycker passar. Men innan det kan bli tal om klippning ska det såklart tvättas hår, masseras hårbotten, nacke och rygg i tjugo minuter. Både skönt och obekvämt. Min massös verkar lätt road. Troligen av min oförmåga att slappna av. Att få massage är inte min starkaste sida. När frisören till slut känner sig nöjd med håravkortning har han givit mig en mindre smickrande ishockyfrisyr. Bilderna i boken visade inte riktigt nacken. Jag förklarar att jag vill ha nacken kortare. Han spenderar ett par minuter till på den. Upp med spegeln. Nöjd? Nej, egenligen inte, men nu vill jag mest därifrån och orkar inte vara besvärlig mer. Går därifrån, missnöjd, som alltid, förutom en gång, efter ett frisörbesök. Senare, tillbaka på hemmaplan, ser Jacklin att jag har klippt mig. Jag sa att jag klippt min i Hongkong, varpå hon utbrister "Yes, I see, it's the Chinese style."

Hongkongshopping

Fredagen i Hongkong ägnades till stora delar åt shopping. Vi gick runt och kollade på stan och affärer. Medan Anders kollade på skjortor i en mindre evighet klurade Stefan och jag på vilken som är den längsta tid någon person någon gång tillbringat i en butik utan att själv bidra till shopping. Nu ska vi inte svartmåla Anders shoppinghastighet allt för mycket. Men vi hade tråkigt och då sätter tankarna igång... Jag fick mig under dagens lopp en systemkamera till min samling av ting. Det roligaste med den händelsen var att vid tidpunkten för inhandlandet hade jag Anders Nikon-kamera hängande kring min hals. Stefan hade sin kamera runt sin hals. Stefan skulle köpa en present till sin flickvän, en kamera. Så ut från butiken stolpar Stefan och jag med sammanlagt fyra Nikon systemkameror. Känns lagom...

Jag passade också på att köpa två par för små skor. Men de var ju inte så dyra... Per användning kommer de dock troligen vara de dyraste jag någonsin köpt. Men de kanske kan skänkas bort till någon mer eller mindre behövande person.

Ärlighet

Yes, då har det blivit dags att rycka tag i bloggen igen. Jag har tagit fram min vassaste gaffel för att repa min teflonbelagda hjärna. Visst kan man tycka att jag borde gjort det tidigare så att minnena hade haft en chans att fastna. Men min förhoppning nu är att jag under det skyddande lagret hitta godbitar som konserverats under den skyddande hinnan. Som dinosauriefossiler i koda...

Jag var en helg i Hongkong tillsammans med Stefan och Anders plus två av hans kompisar. På vägen till jobbet resdagen tog jag taxi till jobbet för att få med mig packningen. Av någon anledning känns det som jag redan skrivit det här, men jag kan inte hitta det i bloggen... Kanske har jag tidigare bara skrivit mentalt. Hur som helst, jag hoppar in i en taxi. Lägger in bagaget i bakluckan. Taxametern står på 3000, vanlig starttaxa är 1900. Kanske försöker killen blåsa mig eller så är det någon bagageavgift. Oavsett vad orkar jag inte bråka om 10-20 kr. Halvvägs till jobbet tittar chauffören på mätaren och får panik i blicken. Han inser att han glömt nollställa från tidigare körning. Därför gör han det nu. Jag blir glad av hans ärlighet och att jag inte blivit lurad. Väl framme vid jobbet gör jag ett överslag av vad det borde ha kostat och betalar resultatet av min matte till herren. Han blir förvånad och glad. Förhoppningsvis var min matte bättre än en som kan förekomma på vissa högstadieprov. Varför jag tänker på den här matten var min och Stefans fundering på flygplatsen. Nämligen, hur många är det som flyger just nu, totalt på hela jorden. Vi kom väl inte fram till någon vettig gissning. Men tänkte tillbaka på högstadietiden där man lätt hade kunnat räknat sig fram till 40 miljarder, och kännt sig nöjd med svaret.

Korean Folk Village

Sean är en ny lokal kille på jobbet. Första helgen efter anställningsstart tar han med Anders, Daniel, Stefan och mig till Korean Folk Village. Ett High Chaparal fast med koreansk kultur och utan vapen, eller ett Skansen utan djur, tre mil utanför Seoul. Jag har liksom killen i Kvarteret Skatan aldrig varit på Chappen, och vill inte heller ge sken av att ha varit där. Men den beskrivningen har jag fått berättad för mig. Hur som helst var det inte överspännande att gå runt där. Men hela grejen var fascinerande. Hur många svenskar hade dragit med sig fyra av sina utländska nyblivna kollegor på söndagsutflykt? Att Sean sen har en fru hemma som väntar födsel inom en månad ger en dimension till. Det mest spännande som händer är att jag är nära att döda min vän Stefan. De har vickbrädor där man genom att hoppa på ena änden skickar upp killen eller tjejen i andra änden i luften. Stefan blir rätt paff när det fasta underlaget under honom byts ut mot luft. Tyvärr får jag inte upp honom så högt i luften. Då hade han ju haft tid på sig att tänka igenom situationen och förbereda en fin landning. Nu slås mer benen bort ifrån honom och han dimper ner som... Det är tur att man inte kan bli landförvisad för pinsamma situationer. Antagligen blir jag själv lika paff, och samvetet får sig en rejäl armbåde i sidan. Det hela blir lite bättre när jag efter ett tag kommer på att jag har våtservetter i ryggsäcken så Stefan kan torka av sin blodiga armbåge...