GMT +5:30

Nu sitter jag och äter vitlöks-naan-bröd i landet som praktiserar halvtimmarstidzoner och funderar över vilka ord som ska följa punkten som kommer nu. Första intrycket av Indien var en halvtråkig flygplats och en lång och långsam kö genom passkontrollen. Väl framme hälsar passkontrollanten artigt och kollar i passet. Han frågar något som jag tolkar som har du passfotot med dig. Jag kollar lite frågande på honom. Skulle jag ha med mig flera exemplar av passfotot som jag tog för sju åtta år sen? När han tröttnat på min förvirrade uppsyn byter han formuleringen till "är det du på fotot?" Jag vet inte riktigt om han skämtar eller inte, men jag har alltid en känsla av att med den här sortens människor kan det vara dumt chansa. Efter passpassagen kommer andra intrycket, bagagebandet. Iofs är det väl en miljard andra intryck också... Det var iaf första gången som jag sett min packning på bandet utan att komma till att plocka det till mig. Det skedde inte bara en gång, utan två varv snurrade min stackars väska runt utom räckhåll från min betryggande famn. Eller bakfamnen eftersom det är en ryggsäck. Taktiken med att vänta en bit bort från bandet och gå fram när man känner för att hämta en väska är inte nåt som går hem här.

Naan-bröden kom med room service. Första gången i livet som jag provat den tjänsten. Säkerligen hundra gånger dyrare än på gatan. Men vad gör man när man kommer hem efter mörkrets inbrott och befinner sig i en stad som kan stoltsera med 10% av indiens kriminalitet? Statistiken upplyste Stefan väldigt hjälpsamt mig om innan jag åkte. Han tipsade också om duscha med munnen stängd. Som han själv sa "stämningen på kontoret är hård men hjärtlös".

Visumjakt

Att jag skulle till Indien stod klart rätt så tidigt, men inte direkt när det skulle ske. Så för en dryg vecka sen gav jag behövs för att få visum till Katie, vår sekreterare. Yes, vilket skönt syftningsfel! Men jag orkar inte formulera om mig. Lagd formulering ligger som herr Yepardy hade sagt. När de sedan ville att jag skulle resa redan nu, en vecka senare blev det stress och prolemlösning. För att indiska ambassaden i Korea ska ge visum vill de kontakta motsvarande instans i Sverige för att se att jag är reko. Totalt tar processen 10 dagar i regel. Så det blir många samtal fram och tillbaka mellan ambassaden och vår stackars Katie som stressas på av min chef. Visumet skulle komma tidigast imorgon, tisdag egentligen. Men det finns ytterligare en möjlighet att få visum, om det är bråttom, nämligen via intervju på ambassaden. En sån skulle jag få göra. Lite nervös och med sömnbrist klädde jag mig i propra kläder, svarta byxor och vit skjorta, hoppade in i taxin och sträckte fram kartan som visar korsningen där ambassaden ligger. På plats blir det först ett tiotal minuters väntan. Sen kommer en stor indisk herre och bjuder in till intervju. Frågorna börjar:
- Varför ska du till Indien?
- För att jobba.
- Varför har du då ansökt om turistvisum?
- Hmm, jag vet inte. Det är inte jag som gjort ansökan.
- Du ska jobba säger du. Varför står det i ansökan att du är student?
- Hmm. Samma svar som förra gången.
- Varför ansöker du så sent?
- Hmm, same procedure as last year, eller nåt i den stilen fick jag ur mig. Samt att jag försökte med hela min uppenbarelse övertyga honom om att det är av yttersta vikt att just jag åker. Världen står och faller med mig.
- Wait a minute, I'll see what I can do.
Jag lämnar rummet och en nervös väntan. Nu är det upp till mannen att avgöra om jag blir beviljad visum eller inte. Herren kommer ut och som tur är har han nog inte sett Idol-juryn utan säger:
- Ok.
Han meddelar också att jag kan komma och hämta tillbaka mitt pass mellan fyra och halv fem. Jag sticker tillbaka till kontoret och gör kontorssaker. Vid tre blir jag kontaktad av Katie som säger att jag måste stressa iväg och hämta passet på ett annat ställe, som stänger halv fyra. Okidok, raka vägen i en taxi och fast i trafiken. 15:34 står jag utanför dörren bakom vilken passet troligen väntar. Jag rycker lite i dörren och en man på andra sidan gläntar på den och säger: "We closed 15:30." Innan jag hinner fundera på om jag ska explodera eller gråta hör jag en röst bakom mig: "Johan", han valde kanske mitt mest lättuttalade namn, "I have your passport." Så skönt det kan vara när saker ordnar upp sig...

Sammanträffande i Bangkok

Just nu sitter jag på flygplatsen i Bangkok och bloggar loss för glatta livet. Jag har ett par timmar att fördriva innan nästa flyg. Men bara en och en halv timmes batteritid på laptopen. Kan bli knivigt. Första reflektionen här var: backpackers. De ligger i drivor längs väggarna. De enda som orkar sitta upp är de som liksom jag har en laptop i knät, antagligen även liksom jag, bloggandes, eller så antecknar de med den mer analoga varianten med block och penna. Men hur många får då läsa?



Under flygningen tillbaka ska jag stanna över en natt i Bangkok. Och under flygturen hit delade de ut såna festliga lappar man ska fylla i med anledning till att besöka landet, vad man ska göra och ha på sig, passnummer och visum... Den där visumgrejen fick mig att fundera. Man behöver väl inte visum till Thailand. Kanske sånt jag borde kollat upp innan. Men nu är det som det är och allt brukar ordna sig. Annars får jag väl göra som Tom Hanks och skaffa mig ett liv på flygplatsen, om så bara för ett drygt dygn.

En annan sak som jag kom att fundera på. Under nyårmiddagen för ett par veckor sen var vi svenskar ute och åt. Som vanligt med folk i andra länder diskuterades skillnader och vad man saknade hemifrån. En lite rolig sak som kom upp var någon som poängterade koreaners oförmåga att hantera vanliga bestick... Undrar hur vi själva såg ut. Sen kom det upp som jag tycker lite gnäll om saker som inte är som hemma. Saker som jag tycker man får ta, det är ju en annan kultur här. Men det kan vara att jag är så pass färsk att jag inte hunnit bli bitter än. Oops, jag var nära att göra en smiley. Faktum är att jag gjorde en, men jag lyckades få bort den innan bläcket torkat. Sen har säkerligen jag också klagat en hel del i bloggen har jag en känsla av.

Nu har jag lyckats fördriva nån timme till på flygplatsen. Jag har druckit en färskpressad äpple- och annanasjuice för 120 bath. Jag vet inte hur mycket det är än, ska bli spännande. Jag växlade in en del won till thailändska och indiska innan jag åkte. Men huvudräkningen däremellan är för svår för mig. Juicen var hur som helst mycket smaklig och snabbt uppdrucken. När den var slut gick jag med koreansteg runt lite grann. Stannade till sist till och stod och var velrådig till vad som skulle bli nästa drag. I brist på annat tar jag upp min svenska mobil för att fippla lite. Tror ni mig om jag säger att den ringer precis då, jag hade inte hållt i den i 10 sekunder ens. Den här gången var det Bosse som ringde på min annons på nätet. Jag förklarade snabbt att han kommit fel och la på. Dessa svenska telefonister vet tydligen precis när de ska ringa.

Digital värme

Igår var Anders, Stefan, Staffan och jag och åt brunch på ett rätt flott ställe som ligger precis där vi bor. De har världens största dörr som man får göra entré egenom. Kanske inte världens största men riktigt stor. Och det är verkligen en dörr, inte en port eller så. En mycket fin rostbiffmacka dryga hundralappen, den svenska varianten. Här är den valören i myntformat. Iom att värmen kom i tisdags har de stängt av värmen inomhus verkar det som. Så på kontoret har det varit riktigt drägligt i veckan. Men igår var kylan tillbaka igen med besked. Så vi satt och småfrös lite under måltiden. Vi bad om att få in en värmefläkt. De tog ungefär 15 sekunder så var den på plats. De kan det här med service här. Stefan, som brukar klocka in dem, har bara en gång varit med om att det tagit längre än 15 sekunder från de att man skickat signalen till hjälpen kommer. Inte som i Sverige där man kan få skicka "internationell nödsignal" i 15 minuter innan det händer något. Värmen gjorde vad den skulle, värmde. Men för mig och Anders som satt närmast fläkten kom all värme på benen och ingenting på kroppen. Så lämplig klädsel hade varit kalsonger och jacka.

Full moon festival

I torsdags fick vi nötter på jobbet. Det äter man för att fira första fullmånen på det nya året. Man ska även äta så många nötter som man är gammal innan man börjar prata den dagen om jag förstod det rätt, annars får man otur eller nåt annat man inte vill ha. Ako-kolor i strumporna till exempel. Men de kanske inte vet vad Ako-kolor är här.

I Korea föds man som ettåring. Och alla barn blir ett år äldre vid årsskiftet. Så ett barn som föds på nyårsafton är två år redan nästa dag. Effektivt!

Väderpostgnos

Vet inte riktigt om jag fick titeln rätt där. Men här kommer iaf en liten rapport om vädret. Det har ju inte varit så mycket att orda om tidigare, då det varit helt konstant. Ett gäng minusgrader och sol. Men i tisdags var jag utomhus vid lunchtid och kände hur våren hade kommit. Härligt! Men snart längtar man nog tillbaka till den befriande kylan. Det är jobbigt när man ska behöva sandpappra huden för att få den så pass tunn att isoleringen är liten nog. Eller så kanske man helt kan skippa underhudsfettet, kanske är en mindre smärtsam procedur. Och i fredags så regnade det för första gången. En lite underlig känsla. Marken blev snorhal.

Storstad?

Något som slagit mig är att jag börjar tvivla på att Seoul är en storstad. 10-20 miljoner invåndare till trots finns det tecken som talar emot. I de flesta storstäder råder det någon sorts konsensus om på vilken sida man går i tunnelbanegångar och liknande ställen där en sådan överrenskommelse underlättar allas framfart. Någon sådan konsensus har jag dock inte lyckats hitta än. Kanske har det något avancerat system som ännu ter sig mest slumpartat för mig. En andra sak som bygger på mitt tvivel är gånghastigheten. I större städer brukar den i regel vara rätt så hög. Men här drar folk fötterna efter sig så det liknar ... Seoul. Lite panikskapande, de går ofta sådär härligt långsamt att det gör ont i kroppen.

Back to 2005

I Korea röks det rätt friskt, eller sjukt. Och de har inte upptäckt rökförbudet på uteställen än. Så efter varje utgång luktar man sådär härligt äckligt, som man även gjorde i Sverige förr, när det var sämre.

Soldatradion

När man åker bil med Ted riskerar man inte bara skrapsår på armbågarna. Skrapsåret uppstår då all plåt har repats bort och armbågen är skiljeväggen mellan stenmuren och kroppen. Nej, man får också chansen att lyssna på amerikanska soldatradion. De har en egen radiostation här. Den enda engelskspråkiga. Man ser i regel inte så ljust på amerikaner här. Kanske har jag redan skrivit det här, men då blir det lite repetition. Jag åkte taxi för ett ganska bra tag sen, och taxichauffören frågar: "American?" varpå jag svarar "No, Swedish." "Good, I hate Americans." Varefter han säger något på koreanska som låter som ett skällsord. Tyvärr kommer jag inte ihåg hur det lät.

Prototypmur

Nu har jag fått flertalet klagomål på att jag varit dålig på att skriva i bloggen. Det betyder ju iaf att den läses. Uppskattat! Det är en morot att fortsätta. Eller piska. En piska att fortsätta alltså. En morot att piska. Då skulle man ju behöva hitta en sado-morot. Vet inte om den märkningen har kommit än. Hur som helst har det inte slutat hända saker i Seoul. Även om vardagen börjar forma sig så händer det ständigt saker som är värda att föreviga. Eller iaf bevara under internets levnadstid. Eller bloggtillhandahållarens. Vem vet hur länge det blir. Fast vi kan nog räkna med att google cachar det mesta va? Just nu befinner jag mig på Incheon, Seouls internationella flygplats och väntar på att planet ska gå. Så hur bättre utnyttja tiden än att skriva? När jag funderat på om det är något hemifrån jag saknat, så är nog frukosten det som poppar upp först i huvudet. Och då mackor framför allt. Tror jag. Eller trodde. Jag sitter nu mer precist på Subway och äter en italian b.l.t. Det var iaf inte den jag saknade.

I lördags var jag, Anders, Stefan, Ted och Per ute och vandrade i bergen. Den här Per är inte Per som jag var och åkte skidor med, utan en annan. Per verkar vara ett bra namn att ha när man ska på STA. Jag vet just nu inte vad stället som vi vandrade på hette, det får jag kolla upp med gps-plotten. Vandringen var hyffsat lätt med trappor stora delar av vägen. Per tyckte jag var lite petig när jag påpekade att de inte har någon direkt standardhöjd på trappstegen. Han frågade mig hur stora delar av svenska fjällen som är betrappade. Efter en stunds vandring kom vi upp till en försvarsmur som skulle skydda Seoul mot aggresiva mongoler, om vi läste skylten rätt. Det var bara det att när vi studerat muren en stund så tycks det som att muren är felvänd, så att den istället för att förhindra folk utanför att komma in, förhindrar de där inne att komma ut. Skottgluggar och på vilken sida muren stod på bergskammen var liksom inte på det sättet vi hade placerat dem om vi tänkt försvar. Vi började våra spekulationer om varför det var som det var. Var det kanske en prototypmur de hade smällt upp? För att se hur en bra försvarsmur ska byggas. Vi avfärdade dock idén då det inte är någon liten hur och den ligger inte lättillgängligt för ett bygge. Kan det vara så att de bara misslyckades med designen? Möjligt. Eller så var det helt enkelt mongolerna som byggde en forcheckningsmur. För att slippa bli angripen av Seouliterna byggde man helt enkelt in fienden i sin egen stad. Mycket listigt tycker jag.

Vi hade åkt med Teds bil till berget. Och på nervägen säger Stefan, du kan aldrig köra hela vägen utan att bromsa. Det är en rätt slingrig smal väg i ett bostadsområde med hus i mångmiljonklassen, även i en valuta som inte kräver buntar. Ted gör ett försök men utbrister snart: "Det här kommer aldrig att gå." Jag tror att han själv valde att använda bromsen innan bilen blivit allt för repad. När man säljer färdigslitna jeans, borde det inte gå att sälja färdigrepade bilar?

Efter vår lilla vandring och en säker nerfärd åt vi mat på en trevlig italiensk restaurang i ... . Där planerade vi inför den kommande kvällen. Tanken var att vi skulle ta och prova någon vinbar i närheten av Human Starville, där vi bor om det undgått någon.

Innan kvällens strapatser samlade jag krafterna med en powernap. Uppfinnaren av powernaps borde få nobelpris. De är så underbart sköna. I vår jakt på vinbarer blir vi mer och mer kräsna. En underlig tendens vi tycks ha, när trenden borde vara den motsatta. Till slut kom vi helt av vinkoncepten och hamnade på Crazy W.C. bar, eller Crazy toilet bar som Ted döpte den till. Känns som ungefär samma klass som vinbar. Det var både hyffsat dyrt och inte så bäst, så vi drog snart vidare till Itaewon och återigen hamnade vi på Geckos. Det visade sig bli en festlig utekväll som slutade med en hemkomst vid 6-tiden.

Jag blir hellre jagad av pudlar

Inlägget idag är lite av en frågesport. Bokstäverna som jag använt i varje ord kommer från texten i en sång. Första rätta mappningen mellan bokstav och sång utlovas ett fint pris.

För att bli säker på att löpningen skulle bli av bestämde jag mig för att springa innan jobbet i fredags. När man väl kommer till jobbet vet man aldrig riktigt när man kommer därifrån. Under löpturen blev jag jagad av en pudel. Med tanke på pudelns storlek hade den som mest kunnat nafsa mig i hälen. Och vad jag vet är jag inte Akilles, så jag kände mig rätt så lugn.

I mitt hus där jag bor finns en brandtrappa med rörelsesensorbaserad automatisk belysning. Jag har gått lite upp och ner i den trappan och kommit fram till att belysningen tänds med mycket bättre timing på uppvägen än på nervägen. Så jag antar att det betyder att de tycker att man ska fly uppåt i huset vid händelse av brand. Verkar vettigt.

Åter till frågesporten. Min första tanke var att liksom Anders och Måns köra ett Orup-tema. Men jag kan Orup för dåligt för det. Sen tänkte jag köra Ebba Grön-titlar. Men det havererade då jag insåg att låten heter "mamma pappa barn"... Så det blev som det blev. Men jag hoppas att ni ändå vill vara med och tävla.

På kvällen var vi ute och åt korean barbeque med ett rätt stort gäng från jobbet. På vägen dit mötte vi upp Sushil i hans hotellfoajé. Där stod tre koreanska tjejer och sjöng Abba. De är rätt populära här. Abba alltså. Om de tre koreanska tjejerna kan jag inte riktigt uttala mig. BBQ-stället var ett sånt där man tar av sig skorna vid entrén. Det känns mycket trevligare än att sitta med skor på sig. Framför allt om man innan man sticker iväg till BBQ:n hinner tvätta av fötterna. Skor som man inte fryser bort fötterna i när man är ute har en tendens att vara lite för varma inomhus där det är 30 grader. Konsekvenserna är lättuträknade. Vi var ett gäng på åtta personer från jobbet. Lite blandat med koreaner, svenskar och en kines. Roligt! Vi drack deras nationaldryck, eller iaf svenskars nationaldryck i korea, eller Ericsson-anställda i Koreas nationaldryck, lite oklart än så länge. Men de gör reklam för den på tunnelbanorna. Det är en vodkaliknande dryck, fast svagare och godare. I Korea får man inte hälla upp i sitt eget glas. Det betyder otur. Man kommer träffa en ful flicka sägs det. Om det bara gäller killar är för mig oklart. Men man får vara ungefär hur tydlig som helst när man signalerar att man är påfyllningssugen.

Inlägget Ambivalens på Rodeo Drive har blivit uppdaterad med en video på det animerade huset.

Bomullsmiddag för hjärtat

Stefan förklarade för mig igår det här med köning i korea för mig, och idag fick jag det bekräftat. Nämligen det att om man lämnar utrymme till framförvarande som i Sverige krävs för att man inte ska anklagas för sexuella trakasserier, så innebär det i Korea att man inte står i kön. Jag stod i kön till tunnelbanebiljettkassan, trodde jag, men vips kom det fem andra och byggde en liten egen kö i vilken jag inte var med. Det finns väl inte utrymme för en så stor personlig sfär i en stad med en befolkning som överstiger ... all vett och reson. Det är svårt att säga ett antal, 11 miljoner hör man ganska ofta och 20 miljoner om man räknar in stor-Seoul.

De är lite galna i värme i det här landet. På kontoren går man runt i t-shirt och storknar av värmen. Sommaren kan bli lite jobbig. Om det inte är så att de har övervarmt inne under den kalla vintern, och kallt inne av AC:n under den varma sommaren. Mest för att det är lite lyxigt och man ger kärnkraftverken nyttig motion. När man sätter sig på toaletten ska man inte bli förvånad om det värmen lite under låren, och då inte värmen från föregående besökare utan riktig värme från el. Inte helt i min smak, menjag har inte vågat fippla med reglagen. Historien från en kille på jobbet har avskräckt mig. Han höll inte fingrarna i styr. Det slutade med att han fick en vattenkanon upp i ... ja, precis. Han flög upp från stolen, bara för att inse att det som tidigare stoppade strålen inte längre var där, så strålen fortsatte istället ut på golvet. Nu hade han bara att sträcka sig in till reglaget för att stänga av strålen utan att bli nedduschad av densamma. Han var ändå rätt imponerad över hur bra strålkanonen hade siktat.

På alla hjärtans dag i det här landet ska tjejerna ge killarna ckoklad fick jag höra idag. Men jag har inte fått nån. Istället fick jag fira med en kompis från jobbet. Och vilket sätt firar man hjärtat bättre än med att svepa in det i bomull? Det blev alltså en dunderhamburgermeny på Lotteria, dubbla hamburgare, dubbel dricka, pommes och friterad ost. Kalorier så att det räcker för en vecka. Jag passar på att synda lite nu, medan det fortfarande är över en månad kvar i maran.

Sammanträffande i natten

Inatt vaknade jag vid två- halvtre-tiden och kunde inte riktigt somna om. Så jag steg upp och tog en banan. Just när jag stod där som bäst och smaskade på min banan så ringer min svenska mobil. Då är det en herre från Toyota som gör en marknadsundersökning om deras service. Jag förklarar lite snällt att han ringer lite olämpligt, varpå han frågar om han kan ringa lite senare. Då förklarar jag att han gärna kan stryka mig ur undersökningen. Det som är intressant är att jag inte vaknat sådär spontant på natten sen jetlagen la sig efter de första nätterna. Samt att mobilen inte ringt olämpligt någon gång tidigare. Och ja, det går fortfarande att ringa till min svenska mobil. Men helst inte, det kostar rätt mycket. Jag mailar ut mitt koreanska nummer till de som önskar.

En observation jag gjort är att det är kallt ute, den var ganska lätt, plus att väldigt få av Seouls invånare använder vantar. Antingen verkar man gärna frysa om händerna eller tycka om att ha dem i fickorna. Jag har inte listat ut vilket det är. Med ett ordförråd på ett ord är det inte så lätt att reda ut det hela. Vad som däremot är vanligare är Seouliter med munskydd. Typ sånt som tandläkaren har för att han inte ska kräkas rätt ner i munnen på en när han känner ens andedräkt. Först trodde jag det var något avgasfilter eller sån religös grej för att inte andas in insekter. Kanske iofs inte finns så många insekter ute när det är -10, men så långt tänkte inte jag. Men de är tydligen förkylda och vill inte sprida smittan till sina medmänniskor. Rätt så omtänksamt. Eller så är det själviskt att inte dela med sig. Man kan ju se det som att de bidrar till att degenerera det nationella immunförsvaret. Då kan det gå som för indianerna, att hela klabbet stryker med när det kommer nån västerlänning med nån konstig smitta och upptäcker landet. Eller så var det vapen som tog kål på dem... Vad vet jag, jag var inte med.

Ambivalens på Rodeo Drive

Om man känner för att handla dyrt behöver man inte gå långt från där jag bor. Precis intill ligger Seouls Rodeo Drive med butiker som Louis vuitton, Gucci, Georgio Armani, Rolls Royce och andra där ens månadslön knappt räcker till prislappen och med namn som knappt går att stava. Och om man inte kan bestämma sig vilken färg det ska vara på huset, så varför bestämma sig?



Samma hus nån sekund senare:

Skimrande ringar

När jag gav mig ut för att springa ikväll var tanken att jag den här gången skulle fokusera helt och hållet på löpningen. Men när jag såg ljuset och tunneln, ljuset var som tur var inte i tunneln, utan det var OS-ringarna som skimrade framför mina ögon strax ovanför tunnelmynningen, kunde jag inte hålla mig längre, utan var tvungen att styra stegen mot de förtrollande ringarna och ta upp mobilen.



Apropå mobilen så var det lite roligt när jag var ute och gick i bergen, med guiden som hade ett engelskt ordförråd på fem ord, kom vi fram till en vacker vy. Då börjar han gestikulera foto, samtidigt som han säger: "pone, pone". Det där med "p" och "f" ni vet. Kul tycker jag att telefonen förknippas mer med foto än vad kameran gör. Eller så var just "phone" ett av de fem ord han kunde och "camera" var det inte. Jag gav honom iaf kameran och han fotade mig. Här är google earth plotten från dagens runda:



Man kan se hur jag nere till höger i springer över en bro, nästan. När jag kommer till andra sidan får jag vända för den är avspärrad. Jag vänder tillbaka och tar nästa bro. Det är efter den som jag ser tunneln som leder mig till OS-stadion. Det är den man ser till höger i bild och man kan se var jag stod och fotade.

Nudlar med självbevarelsedrift

Med måndagen återvände vardagen och Seouliterna har återvänt till staden. Det har varit väldigt tomt under nyårshelgen, men nu är allt som vanligt. Förutom det som Steve på jobbet berättade, nämligen att Seouls gamla stadsport, Namdaemun, brann ner i morse. En drygt 600 år gammal konstruktion som sägs vara Koreas främsta nationalskatt. I alla fall nu när det är förstörd. Synd att jag inte visste det så kunde jag kollat på den innan den försvann. I och med vardagen kommer nog bloggandet att framskrida i lugnare tempo.

Lunchen idag var en prövning i den svårare skolan. Att äta nudlar med pinnar kan vara hur svårt som helst. De små liven har ju en självbevarelsedrift utan dess like. Jag tror att de knyter fast sig i varandra som för att säkra flockens fortlevnad. Så får man greppet om en så får man allihop på en gång. När man själv börjar få lite teknik på det hela och nudlarna får jobba lite, så blir de svettiga och i och med det ordentligt hala. Så då är man tillbaka på noll igen. Jag hade gillat det bättre om de var mer som pingvinerna. Knuffar ner den främsta i ledet i havet för att se om det är säkert att själv gå i. Jag slet ett tag med pinnarna men fick erkänna mig besegrad för att inte lunchkompisarna skulle behöva beställa in kvällsmat också. Så jag tog nederlaget och åt med gaffel. Jag är nyfiken på att se hur den maträtten ska ätas med pinnar. Eller om det är nåt de ger till turister för att själva få sig ett skratt.

Spam

Här har ni anledningen till att mailboxen förorenas med spam:



Fenomenet med oönskad post i mängd hade såklart även funnits annars. Men det är den här amerikanska matprodukten innehållande konserverad grisbog som sägs ha gett upphov till namnet. Den ska tydligen vara rätt så äcklig. Men när jag såg den i butiken var jag ändå tvungen att köpa en. Det var ju öppet mål i bloggupplägg. Säkert var den dyr också...

http://sv.wikipedia.org/wiki/Skr%C3%A4ppost#Ordet_spam

Om ni vill ha ett filmtips så kan jag rekommendera Juno. Jag såg den igår, mycket trevlig film om människor. Den gav mig ungefär samma känsla som Garden State. Har ni inte sett nån av dem så fick ni precis två filmtips. Jag tänker inte berätta vad det är för filmer mer än så. För jag skriver för såna som mig, som bara vill få filmen stoppad i handen på mig och börja se den helt utan förväntningar.

Återbesök i statistikens förlovade land

Jag känner att nyfikenheten kring statistik växer. Så jag får printa ner lite mer information. Jag har iofs inte fått någon direkt förfrågan. Iom att inlägget dök upp mitt i natten för eventuella bloggläsare och klockan nu är strax efter åtta en söndagmorgon i Sverige. Men jag ville förekomma en eventuell anstormning, som möjligen skulle komma mitt i min natt. Eller så hade jag bara lite extra statistik och skrivlust. Nåt som man kan se är dock att av de 793 olika orden så utgör de 64 vanligaste orden hälften av textmassan. Om man räknar textmassan i enheten ord, om man räknar i tecken så blir det väl lite annorlunda, men det bryr jag mig inte om nu. De tio vanligaste orden är i fallande ordning

1. att
   
2. det
   
3. och
   
4. på
   
5. jag
   
6. som
   
7. i
   
8. inte
   
9. en
   
10. så
    

Lite skrämmande att "inte" klämt sig i topp tio. Det får det bli ändring på. Negerande ord är väl inget roliga?

Jag är medveten om att jag iom att nämna orden från januari i februaris planhalva bråkar till statistiken. Men förhoppningsvis drunknar de vanliga orden i den ordinarie ordmängden. Fast lite illa känns det ju att hjälp innehavaren av plats åtta på traven.

Visst är det lite spännande med statistik? Jag har tre års träningsdata på tre olika format som jag tänkte försöka få tid att först och främst få över på ett och samma format, och sen gå igenom och leka statistik med den. Sen kan Bosse Hansson slänga sig i väggen...

Ordstatistik för januari

Nu har jag tjatat om det här med ordstatistik ett tag. Efter en stunds bloggande blev jag nyfiken på hur många ord som egentligen skrivs, och hur varierande språket är. Så jag gjorde ett litet program först i Java som räknar ord och unika ord i en text. Men det blev för mycket manuellt textkopierande och trams. Så jag övergick till PHP och nu ska det räcka att skicka in en blogger-url så ska scriptet spotta ur sig lite statistik. För januari ser statistiken ut så här:

Totalt antal ord: 1929
Snittlängd på ord: 4.5 bokstäver
Antal unika ord: 793

Den ger också listor med orden sorterade i frekvensordning och annan meningslös info som är rolig. Kanske ska jag starta en metablogg med statistik över bloggar. För jag kan ju inte publicera föregående månads ord här, eftersom de då bara skulle ackumuleras månad för månad och allt skulle gå sönder.

Så har jag länge funderat på att skriva ner mina upplevelser från motionslopp på något organiserat sätt. Men det blir inte av. Det verkar som jag lättare får tummen ur när jag gör saker i bloggformat. Så kanske blir det en sån blogg också. Fast det är ett svårt beslut, på något sätt. Jag har en del text från olika lopp, men en del är både för privat och bara stolpar för att fungera som den är idag. Och det där med att göra om något som är halvgjort är ju inte riktigt min starka sida. En spark i rumpan kanske vore på sin plats. Någon frivillig fot? Sen är jag fortfarande osäker på hur mycket av livet jag vill slänga ut till omvärlden. Jag gör det ju för min egen skull, egoistiskt som jag är. Men det är vetskapen om att ni därute läser det som gör att det blir av över huvud taget.

Baseboll och Wii hos Ted

Gårdagskvällen hade jag tänkt spendera degandes i soffan kollandes film. Jag var väl kanske lite sliten av löpningen. Stora delar av eftermiddagen hade jag ägnat åt statistikscriptskodande. Troligen kommer första frukten av det jobbet upp på bloggen inom någon minut. Eller frukt, snarare kart, då ordräknaren troligen är långt ifrån felfri och därmed också långt ifrån klar. Men det är väl så långt jag brukar komma med mina hobbyprojekt, så även denna kan nog stanna på kartstadiet. Vad som än hände med frukt och kart så ringde Ted vid halv åtta och sa att han hade kompisar från Shanghai eller Taipei på besök. Anledningen till att jag aldrig lär mig skilja på de här två städerna är för mig ännu oklar. De skulle ut och äta och undrade om jag ville med. Förutom kodande hade en stor del av eftermiddagen ägnats åt ätande också. Så trött och mätt var jag först lite tveksam till ja-tackandet. Men det är ju nyttigt att komma ut lite så jag sa ja. Hoppade in i en taxi och försökte uttala Kyobo Tower så att chauffören skulle förstå. Det lyckades ganska dåligt. Det känns ju ändå som ett namn som borde vara rätt så multilingualt, eller vad det kan heta när det fungerar på flera språk. Det är ju inte direkt några konstiga bokstavskombinationer. Jag ger upp mina försökt och ringer Ted, så får han förklara var taxin ska köra mig. Nu vet jag ju såklart inte vad han sa, så nästa gång är jag i samma situation igen. Hmm... lära sig av misstag och sånt är ingenting för mig.

Taxin kör rätt på första försöket och jag hoppar ur. Uppe i Teds lägenhet träffar jag Paul och Lucia, hoppas hon hette så, för första gången. Vi fyra dricker lite öl och spelar Wii. Paul och Lucia är på semester i Korea för att åka skidor. De har fått nys om något system som är större än det som vi var i för nån dag sen. Kan vara värt att höra med dem hur det var sen. Vi äter mat som bränner i munnen. Engelsmannen Paul som bott i asien tre fyra år förklarar att munnen vänjer sig. Nu tycker han den engelska maten är rätt så intetsägande. På koreansk vis beställer vi in ett par olika rätter som vi delar på. Dricksande är ingenting som de tillämpar i det här landet. Riktigt skönt, i Sverige är det alltid lite jobbigt att komma fram till hur mycket man ska ge extra. Här är det bara att betala det som står på kvittot, utan diskussion. Det sista var iofs inte helt sant. Vi var på en hamburgerestaurang i veckan och då ville Marcus som ovan svensk lämna dricks. Men det slutade med att serveringspersonalen knappt släppte ut honom. De pekade på kvittot och räknade pengarna och insisterade på att Marcus skulle ha tillbaka växeln. Kulturredaktionen avbryter de ordinarie sändningarna för att meddela om en frontalkrock i den monetära regionen.

Efter maten går vi iväg och roar oss. Vi provar sån basebollsimulator som skjuter bollar mot en som man ska vifta till med basebollträet. Första gången går sådär för mig. Men jag skyller på att jag var tvungen att spela som en högerhänt. Annars hade jag blivit nerskjuten. Andra gången tar vi en bur som godkänner vänsterhänta spelare. Men tror ni det går bättre för det? Nej, det går tvärtom sämre. Kanske är jag egentligen högerhänt. När vi tröttnat på basebollandet går vi vidare och skjuter lite luftgevär. Det går så pass bra att jag vinner ett mobilsmycke i form av Nalle Puh. Sannolikheten att han hamnar på mobilen ser jag som ganska liten. Men vem vet, jag vet andra som har gått ner sig i mobilsmyckesträsket mot sin vilja. Ofrivillig anpassning till ny kultur.


Jag var ju tvungen att prova iaf så att ni får se min mobil pimpad.

Kvällen avslutas uppe hos Ted och med Wii-spelande igen. Ted och jag får storstryk av Paul och Lucia, som verkar ha nån speciell talang för det där med gyros, som jag antar att det handlar om. När det är dags att ge sig av hemåt funderar jag på om jag ska ta taxi eller gå. Ted varnar mig för att taxichaufförerna lätt kan försöka luras i hans område kvällstid. Jag som känner mig blåögd och inte vill åka sightseeing genom Seoul, kanske hela Sydkorea, under natten beslutar mig för att gå hem. En normal taxitur ska gå på tio minuter, Ted tror att 40 minuters gång borde räcka. Jag hittar iofs inte riktigt, men jag kollar en karta och jag har två avgränsningar som jag ska hålla mig emellan, Coex center på min högra sida och floden på min vänstra. Klarar jag mig utan att hamna utanför de gränserna borde jag komma till något där jag känner igen mig resonerar jag. Coex är iofs en punkt, så min avgränsning nu är en linje och en punkt. Men till Coex går en tunnelbana som drar upp en linje från där jag är och till Coex. Och vägen mellan Coex och hemma känner jag igen. Så mitt virrområde känns ändligt. Medan jag går passerar många taxibilar i låg fart som för att vilja plocka upp och hjälpa mig, eller lura mig, eller både och. Så det verkar ju inte vara några problem att få understöd om så skulle behövas, så jag traskar på. Gåendes genom Seoul en natt mellan lördag och söndag vid halv tretiden bjuder på lite underhållning. Bland annat en flugsvärm av motorcyklister som drar runt på någon sorts blandning av cruising och gumball race. Mitt lokalsinna sviker mig inte mer än nödvändigt, så jag kommer hem. Kanske kunde jag tjänat ett par hundra meter, men jag var inte helt ute och cyklade någon gång. Seoul måste vara lätthittat.

Det kanske inte framgått, men jag är mycket glad för mitt beslut att nappa på Teds idé att gå ut. Även om det känns lite motigt att ta tag i det från början så blir det ju allt som oftast roligt när man väl kommer iväg.

Cyklister i sikte!

Andra löpturen gick av stapeln idag. Jag hade som plan att ta mig ner till floden och bege mig österut till skillnad från förra gången då jag tog av västerut. Gissa min besvikelse när den fina gångvägen tar slut mitt i ingenting och bara blir bilväg efter någon kilometer. Väldigt likt cykelvägarna i Malmö slår det mig nu. Vad är meningen med att ha cykelväg precis vid rödljusen, för att bortom korsningen enbart ha bilväg? Så att fler cyklister blir överkörda? Här i Seoul vände jag stegen upp i kvarteret på de mindre bilvägarna istället. När jag rundat kvarteret kom jag ut på en gångväg som kunde leda mig över bron till andra sidan floden. Det var lite lockande. Men på vägen över såg jag att man även kunde komma ner till gång och cykelbanan som går precis intill flodkanten. Mellan den jag sprungit på tidigare och floden går motorväg. Men det jag landar på nu är den jag läst om på nätet, ska tydligen vara rätt populär bland motionärer. Mycket riktigt, det tar inte lång tid innan jag ser andra löpare, sådana som förra löpturen lyste med sin frånvaro. Och banne mig, idag såg jag även koreanska landsvägscyklister! Och de som föredrar mountainbike. Vet inte riktigt var de tar vägen, för längs floden är det rätt så platt, som sig bör.

På vägen sprang jag också förbi olympiastadion, där jag om drygt en månad planeras gå i mål. Med vägen jag sprang idag så är det fyra kilometer dit. Kanske lite för långt för att det ska vara läge att gå hem efter maran, får kolla upp om det går någon lokaltrafik därifrån. För att ni ska få se lite mer av där jag springer funderar jag på att sno satellitbilderna från google earth. Men jag vet inte riktigt hur API:t ser ut. Om någon har koll får ni gärna ge en hint.

De seriösa cyklisterna här bär hjälm, till skillnad från inlines-barnen. Vardagscyklisterna glömde jag bort att lägga märke till. Jag glömde skriva igår att andelen snowboardåkare mot skidåkare är mycket större här jämfört med hur det ser ut hemma. Bland brädåkarna går det skandinaviska hjälmbärandet igen, men inte lika frekvent bland skidvännerna. Var inte oroliga, jag har inte tänkt styra in det hela till att bli en hjälmblogg. Det är bara det att det varit sånt som jag lagt märke till. Jag kanske börjar bli gammal.

Något jag ska försöka komma ihåg till nästa löptur är att ta med några mynt till eventuellt myntkrävande vätsketömningsställen. Den här gången klarade jag mig ändå, fast det hade varit skönt. Så vet jag inte om toaletterna här kräver pengar, det verkar vara lite olika bland de offentliga WC:arna. Så vet jag inte heller hur de ställer sig till att snyta sig ut i det fria här. Jag brukar ha som policy att i naturen är det helt ok, i stan och bland bebyggelse är det helt inte ok. Längs flodkanten här är det något mellanting. Sen är det ju rätt spännande, det är minusgrader konstant och aldrig nederbörd, så eventuellt på marken placerat näsinnehåll skulle antagligen frysa fast på marken och bli där till våren kommer. Jag tar nog med mig papper nästa gång. Det är ju rätt skönt att ha fri passage genom näsan och slippa snörvla.

Löpturen slutade på 20 km på ca 1:50. Kanske borde jag hålla tiderna hemliga för att mörka formen inför maran. Tillbaka i huset stannade jag till i den dygnet runt öppna 7-eleven-butiken och köpte nudlar som jag proteinförstärkte med ägg. Så tar jag och avslutar med några bilder från dagens runda.

Buntvaluta

Valutan i det här landet heter won. Den största sedeln är 10 000. Det låter ganska så imponerande. Men det faktum att 10 000 won motsvarar cirka 70 kr lägger sig imponansfaktorn lite grann. Istället börjar man fundera på den stackars plånboken, som ska rymma pengarna. Korea är inget billigt land. I alla fall inte Thailand-billigt. Det är ungefär som i Sverige. Att gå ut och äta är iofs något billigare. Men man kommer hur som helst inte så långt på 70 kr. Vad jag hört från Ted så beror det på att de inte vågar ha pengar med större värde på grund av hemmatryckningen. Så det blir en smärre bunt efter ett bankomatbesök. När kontanterna började tryta förra helgen och mina tre första försök med bankomaterna hade misslyckats börjde viss oro sprida sig. Ska det vara problem att få ut pengar så kan det bli lite besvärligt. Men dagen efter fick jag lite tips från Anders och efter det så fungerar det fint för mig, för det mesta. Koden kan man välja att antingen knappa in på knappsatsen eller på touch-skärmen. Innan Anders tips hade jag bara provat knappsatsen. Det känns lite sådär när hela skärmen i princip projicerar ens kod över hela rummet när man knappar in den. Men koreaner är snälla och att lita på. De skulle nog i princip kunna ha en låda med pengar och en pärm vid sidan med uppmaningen "Efter du tagit pengar så ange gärna namn och belopp". Ännu bättre skulle det säkert fungera om de skrev uppmaningen på koreanska.

Jag vet att det blev lite motsägelse nu. Att de inte vågar ha större sedel än 70 kr på grund av förfalskning och samtidigt våga ha pengarna i en öppen låda. Jag märkte det när jag skrev. Och jag kan inte nu reda ut det. Men hej, det är en ny kultur. Och det är inte jag som både litar och inte litar på dem. Så jag är bara budbäraren. Iofs även budskaparen. Så jag får väl ta på mig att det hela inte går ihop. Kanske får jag rätt på det så småningom, men troligtvis faller det i glömska, såvida inte någon av er börjar djävlas med mig och kräva mig på svar.

Skidåkningsjakt

Idag var... hmm... brukar inte de två första orden alltid vara just "idag var"? Kanske skulle försöka komma på nåt annat. Faktum är att jag flera dagar nu har retat mig på att inläggen alltid börjar just så. Med tanke på språk och ord så blev jag lite nyfiken på statistik. Statistik är spännande på riktigt, även om den fått ofärtjänt dåligt rykte på grund av matstat och Bo Hansson med kollegor. Varför kan inte sport handla om sporten idag, och inte om att svenska fotbollslandslaget inte har vunnit mot spanien en solig vårdagsjämning i Madrid sen 1914? Så, jo... Tanken med dagen var att fara iväg tillsammans med Per från jobbet och hans son Oskar i jakt på lite skidåkning. Per hade postnumret till ett ställe som sägs ha skidåkning samt en GPS:utrustad bil. Så lite på vinst och förlust knappar Per in postnumret och kör iväg. Vi lämnar Seoul och navigatorn säger 60 km kvar. Visst tycker vi, det känns rimligt. I takt med att avståndet avtar gör amplituden på landskapet likaså. Ska det bli någon skidåkning får det ju gärna luta lite, i alla fall när det inte är Vasalopp som ska köras. När GPS:kvinnan ropar "framme", fast på engelska ser vi fortfarande inte röken av någon skidbacke. Men vi är inte allt för oroliga, för vi var ju faktiskt bara framme vid postnumret. Snart får Per syn på en skylt som säger "Jisan Forest Resort", perfekt för så har de sagt till Per att stället heter. Strax uppenbaras även en snowboardbutik. Och om jag sa att det fanns många friluftsbutiker innan jag kom fram till vandringen igår, så var det ingenting mot vad det fanns skid- och snowboardbutiker här. Även om jag inte sa det om friluftsbutikerna så var de i alla fall många. Jag överdriver inte om jag säger att det var 10-20 butiker med alpinutrustning idag. Man fick en känsla av att det skulle vara som Chamonix. Eller så är det inte så dyrt att ha butik som inte ligger i centrum här. För så mycket kan de väl inte sälja? Väl framme är det dags att se över om man kan skaffa utrustning. Vi är ju inte så väl förberedda för skidåkning. Jag åkte med underställ, vindtäta, ofodrade löparbyxor, t-shirt, collegetröja, vindtät ofodrad skidjacka och lovikavantar. Mina tunna löparvantar lånade jag ut till Oskar som var vantlös. Man kan iofs hyra kläder, men det kändes ... jobbigt ... eller iaf beslutade vi oss för att inte göra det. Skidhyran var förvånansvärt billig, 70 kr för en heldag. Liftkortet gick dock lös på nära 400 kr. Att få rätt storlek på pjäxorna var en pers, i alla för personalen. Eftersom de inte har samma storlekssystem som vi har så ville de lukta sig till storleken i våra skor. Eller så försökte de läsa på lappen i plösen. Men jag tror på det första alternativet, de har ju så konstiga bokstäver här.

Glada i hågen ställer vi oss i liftkön. Knappt har vi gjort det förrän det kommer en kille på skidor nerför backen med mer fart än koll och kraschar rakt i personerna framför oss. Hans fart var ju inte jättehög, men då fattar ni ju själva hur mycket koll han hade. Ingen skada skedd, men det sprids ändå ett visst obehag. Ska man behöva åka runt och vara rädd att bli pååkt hela dagen. Den känslan försvinner dock snabbt och ersätts med glädje i backarna, och kalla händer och fötter i liften. Systemet visar sig inte vara alltför stort, 5-6 liftar och lika många nedfarter. Så vi provade dem alla. Den rikliga bristen på snö utanför pisten tyder på att det bara är kanonsnö att åka på, såvida de inte har något till festligt väderfenomen här som jag inte känner till. Det var mest gröna och blåa backar, men de hade en pist som de svartmarkerat. Den motsvarade vad som i svenska och norska fjällen brukar vara blått. Backarna var såpass korta och efter lunch började det fyllas på med folk, köerna innan lunch hade inte varit så farliga, att vi bestämde oss för att åka hem rätt så tidigt. Vid halv tvåtiden ger vi oss av hemåt.



På tillbakavägen ser Per en brant som han tycker lämpar sig för att bygga upp ett skidsystem på. Men vi kommer fram till att det är omöjligt. Det systemet skulle inte stödjas av den koreanska färgskalan för pistsvårighet. Efter en dag i backen är det väldans svårt att hålla sig vaken i en varm brummande och gumpande bil. Det är ju som att landa rätt i livmodern. Jobbigt bara när man åker med folk man knappt känner. Lite dåligt samvete för att man är ett så uselt resesällskap. Men samvetet lyckades inte hålla mig vaken hela vägen. Jag satt och nickade mest hela tiden. Men Per är så snäll så han blev inte arg för det. Tror jag inte i alla fall. Det baserar jag på att han sa att han funderar på att ge sig iväg fler gånger och då lite längre, för att försöka komma till större system. Och han sa att han skulle säga till mig. Jag tror det var i form av "du kanske vill följa med?" och inte i stil med "nu blir du minsann avundsjuk va?". Men vad vet jag?

Väl hemma i lägenheten kände jag för att somna i soffan med teven på. Men det fanns inget bra att somna till, så jag stängde av och somnade ändå. Det är något visst med tevesoffor efter en dag i backen. Till och med efter en halvdag som det blev idag.

Mandarin

Shit, nu är jag förvirrad. Men jag börjar ändå där jag tänkte. Här i butikerna kan man köpa färska mandariner med skal på. Alltså precis på det sätt som man brukar köpa frukt. Men de smakar precis som inlagda mandariner, sådana man får på tårtor och andra äckliga bakelser. I höstas blev jag nyfiken på att reda ut vad som skiljer mandariner, clementiner och satsumasar åt. Jag kollade då upp det på Wikipedia och där stod det att mandariner hade slutat importeras till Sverige för 30 år sen, men att de såldes i konservform. Logiskt tyckte jag, eftersom den smaken som de inlagda har skiljer sig rätt mycket från de färska varianterna man köper hemma. Så då föll bitarna på plats när jag då fick äta inlagda mandariner fast i färsk form här. Men nu kommer det som förbryllar, och som jag inte visste när jag började mandarininlägget. För att vara på den säkra sidan i min Wiki-referens ville jag kolla upp faktan igen. Men nu står det uttryckligen att "Mandariner slutade inte importeras till Sverige för 30 år sedan"... Var i Sverige gömmer sig mandarinerna?

Koreanska bergsgetter och mountainhiking

Idag var jag i Seouls utkant och vandrade i bergen. Korea och Seoul har visat sidor som jag inte hade räknat med när jag befann mig i Sverige. För det första trodde jag inte att det skulle vara så pass kallt som det är. Temperaturen är nog stadigt under nollan. Aleks och Mattias hade ju dock sagt till mig att det är kallt och att ta med varma kläder, så det är ingen fara. Men det är ändå inte som väntat. Jag läste om en vandringstur i Lonely Planet som jag blev sugen på. En av svårigheterna inför turen var vilka kläder jag skulle ha. Till skillnad från löpningen så var det för långt för att första kika läget. Så det blev en chansning, underställ, jeans och löparskor. Det visade sig vara inte helt optimalt. Jag tog tunnelbanan till vandringens startplats och började knata. På vägen från tunnelbanestationen och till nationalparkens början fanns mängder med friluftsbutiker och matstånd. Jag var inte så intresserad av varken utrustning eller mat, jag hade laddat ryggsäcken med tre bananer, en mandarin och vatten. När det gäller mandariner så ska jag återkomma med spännande information. En bit in i turen så kom jag på att man alltid ska ha med sig extra matsäck, ifall man blir seg. Tur för mig att de finns Cola-automater i skogen. Jag köpte med mig en sån. Cola och kickat igång mig otalet gånger på cykeln, när jag kört slut totalt. Men så med lite socker så kommer man tillbaka igen. I början var det asfalterad väg, som övergick till stenbelagd väg och som sedan blev sten- och jordstig.

Vid ett vägskäl stannade jag för att kolla i guideboken för att se vilken som var den rätta vägen. Då ropade en koreansk man på mig. "Hello! come." Jag tittade mot honom. Han fortsatte "Chocolat." Så jag fick tre chokladkulor, likt m&m av honom. Trevligt. Vårt samtal var rätt sparsamt. Hans engelska var ungefär fem gånger bättre än min koreanska. Och då kan jag ett koreanskt ord. Vi kom iaf fram till att han också skulle till Jaunbong så vi slog följe. Han tittade på mina skor och gav mig en blick som uttryckte missnöje. Vid det här laget var jag också beredd att hålla med om att vandringskängor hade passat bättre. Tyvärr så har jag inte med mig mina kängor till Korea. En bit upp för backen stannar vi och han bjuder mig på ett halvt äpple. Efter äppelätningen reser han sig som att han är redo att gå. Men han säger "stop" till mig gestikulerar med händerna samtidigt som han låter "fffschh". Jag tolkar det som att han tänkte lämna sin gula signatur i snön och låter honom göra det i fred. Han är en ganska kort och lite satt man som lätt blir andfådd när det går uppför. Jag låter honom gå före medan jag går bakom och funderar vilket artighetsavståndet är. Jag vill ju inte att han ska tro att han måste gå sakta för att jag ska hänga med. Samtidigt vill jag inte stressa honom till hjärtattack. När lutningen uppför blir kraftigare ber han mig att gå före. Jag tackar för sällskapet och knatar på. Sista biten upp på Jaunbong-toppen är rätt spektakulär. Riktigt brant och smalt uppför, så de har stålräcken och rep att använda som stöd och draghjälp. Här känner man inte för att snubbla eller trampa snett. Jag är inte alltid helt bekväm med höjder, så jag spännde mig så pass att benen skakade när jag nådde toppen. Där stod jag vibrerandes med löparskor och jeans och kände mig allmänt dansk. Utsikten var magnifik och visade ett helt annat Seoul än det jag tidigare sett och förväntat mig. Seoul är omgivet av rejäla berg, så det finns fler att besöka.





Precis när jag kommit ner från toppen igen möter jag min följeslagare som tagit sig upp. Bergsvandring verkar vara en folkrörelse större än baklängesgång. Många gamla människor som går runt i begen. De går inte så snabbt men de tar sig fram i terrängen som bergsgetter på valium. Tanken var att jag skulle tagit mig från punkt A till punkt B, men på vägen tillbaka kom jag bort mig. Efter nån kilometer stannade jag för att kolla i guiden. Återigen början en Korean ropa åt mig. Jag frågar om vägen, och han förklarar att jag måste tillbaka över toppen igen om jag vill till punkt B, annars går vägen till punkt A. Han försöker förklara att toppen jag just varit på är "Dangarous, dangerous". Av någon anledning vill jag förklara för honom att jag just varit däruppe. Varför vet jag egentligen inte. Det är ju klart för att jag inte vill verka så dålig som min utstyrsel får mig att se ut. Men vad spelar det för roll. Som om jag kommer springa in i honom igen. Men när jag förklarar att jag kommer ta mig tillbaka till punkt A så säger han lättad "Thank you!".



Jag hade GPS:en med mig, men tyvärr tappade den kontakten med satelliterna i skuggan av bergen. Så google earth plotten är inte riktigt vad jag önskar. Likt en rutinerad vandrare lyckades jag också få med mig nödprovianten hela vägen hem. Inte likt mig.

Happy New Year!

Nu är det nytt år. Ett helt nytt och fräscht kinesiskt år. Det känns inte riktigt... Fast hur mycket brukar ett nyår kännas egentligen. Det är väl mest dan efter. Vi var ute med de andra svenskarna och åt i Insadong. Stan är i stort sett helt öde. Nyår är en stor familjehögtid här, lite som julen hemma.

Igår var jag, Stefan, Anders, Sushil och Marcus som sagt ute på en barrunda i Incheon. Träffade bland annat en amerikan från Dallas som jobbade som engelsklärare här i Seoul. Som brukligt hade han lite av mundiarré. Men vi drog oss snart vidare till nästa pub. Vi snackade lite om livet som STA. Det är lite som studentlivet, fast med pengar. Ingen av oss har något direkt liv utanför jobbet, förutom varandra. Då blir det att man hittar på rätt så mycket tillsammans.

För ett par kvällar sen var vi i Insadong och gick runt på marknaden som de har på söndagar där. Helt klart hyggligt trevligt med massa matvagnar på gatan och lagom många människor. Vi var uppe i på 34:e våningen eller så Dogno tower och drack en drink. Sjysst utsikt. Efter drinken var vi lite sugna på att gå vidare. Så vi började irra runt längs gatorna. Vid ett ställe där vi bestämde oss för att korsa gatan var det röd gubbe. Så vi tog tunneln under gatan istället. När jag kom upp på andra sidan hade jag en router i handen. Den har jag installerat idag och den fungerar finfint. Så nu kan jag surfa och blogga från soffan. Härligt. Fast nu sitter jag dock vid matbordet. Soffan är fylld med tvätt. Provade tvättmaskinen för första gången idag. Spännande när alla knappar är på koreanska. Lite tvätt på chans. Men det finns en hyffsad engelsk guide i pappersformat. När tvättmaskinen känner sig nöjd spelar den en melodi. Först trodde jag det var nån av telefonerna som ringde. Jag har ännu inte testat micron, undrar vad den gör när den är klar. Måste helt klart undersökas. Den kanske målar om nån vägg. Nu kom jag lite bort från ämnet. Jag hade iaf fått tag i en router men vi hade ännu inte något uteställe. När vi gled runt på gatorna så sprang vi på ett par inkastare. Vi var lite sugna på biljard. Men när Marcus gestikulerade biljard missuppfattade inkastarna ganska markant. "Pooking" var vad de sa. Vi stod lite som frågetecken. Men när han i sin tur använda kroppsspråket var det helt tydligt vad han menade. I Korea är det inte så noga med att skilja på "f" och "p".

Konduktörsknä

Löppremiären skedde idag. Något senare än önskat, men så blev det. I lördags var jag nere i det som hotellet kallar "fitness center". En ganska sorglig syn. Men varje ställe med självrespekt måste visst ha ett gym. Synd bara när självrespekten går ut över respekten för folk som tycker om att träna. Gymmet ligger i källaren, och där kan man stirrandes på betongväggen springa löpband. Själv fick jag dock aldrig igång bandet. Kanske hade de inte öppnat än, eller så är jag inte teknisk nog. Så det blev en knapp kvart på motionscykel istället innan jag tröttnade och gick upp till lägenheten igen. Annars har jag försökt få lite vardagsmotion genom att ta trapporna i tunnelbanan, när sådana finns till hands, och stått på tunnelbanan. När det gäller det här med att stå på tunnelbanan är jag lite kluven. Det är ju rätt populärt med vibrationsträning nu igen. Är tunnelbanestående kanske att likna med det, eller är det för stora skakningar? Jag har också hört att konduktörer ofta får problem med knäna för att de hela tiden utsätts för påfrestningar av just skakningarna.

Åter till löpningen. Igår googlade jag lite på "running in Seoul" för att få lite tips om var man kan springa. På cykel- och gångbanan som går längs floden tycker många att det är bra, och eftersom den ligger på 3,7 stenkasts avstånd från boendet tyckte jag det kunde passa fint. Innan jag vågade mig iväg iklädd träningsmundering gick jag utklädd till civilist för att reka läget så att jag hittade till löprundans början. Lite fånigt kanske, men det känns bättre att irra runt i vanliga kläder. Kanske för att det är en sak mindre som bekräftar att man är ett ufo. Gångbanan låg precis där den skulle, så det var bara att kila hem och byta kläder. Om att springa var jag rätt så ensam, men det var en del folk ute och gick. Bland annat en baklängesgångare. Om jag fattat rätt så har de en liten rörelse för just den läggningen här. Kanske nåt i stil med våra stavgångarvänner där hemma. Efter en del springande och korsande av floden kom jag fram till Seoul forrest, tror jag det stod på skylten, Yongsan family park ser det ut att heta på kartan. Hurusom var det en park som verkade rätt så trevlig. Där fanns basketplaner, en löpslinga på nån kilometer, en liten skatepark där barnen åkte inlines. Hjälm verkar inte vara på modet. Sen hade de rätt så spaciga klätterställningar. En som såg ut en jättestaty i kraftigt hönsnät som barnen kunde krypa runt i. Tur att de inte har EU här. Jag blev rätt sugen på att fota den. Men det kändes inte riktigt rätt att ställa sig och fota, som om det var barnen på lekplatsen som var i fokus. Som du kanske anar så var det lite av en turistlöpning jag gav mig ut på. Det blev två tre foton längs vägen med mobilkameran. Allt som allt blev det tolv kilometer löpning på en timme. Benen var rätt så tunga idag. Vi var ute igår på bland annat Seoul pub, som iofs kändes väldigt europeisk, så gårdagen märktes idag. Sen var det ju rätt länge sen senaste rundan. Men nu har jag drygt en månad på mig att toppa formen igen. Och nu vet jag ju att det faktiskt går att springa här.

Matblogg och arbetskultur

Jag märkte att det hela började likna en matdagbok till en början. Kanske är det så att det är det första man lägger märke till som största skillnaden jämfört med hemma. Fast i mitt fall handlade det nog mer om att äta var väl i stort sett det jag gjorde förutom att jobba och sova. Och till en början tänkte jag helt utelämna jobbsaker från bloggen, och bara skriva om fritidssaker, för att slippa riskera att lämna ut känslig information. Men nu har bloggen handlat om mer än mat på senare tid också. Så det här inlägget är inte längre så aktuellt och i princip överflödigt. Men det var ju redan formulerat i huvudet. Då var det väl lite onödigt att kasta bort den lilla tankekraften som vad nedlagd. Jag kanske inte är så bra på "kill your darlings". Nu när jag ändå är inne på snack om jobb eller inte, och jag väl kom fram till att fritiden inte räcker till för att enbart blogga om den. Jobbkulturen här är rätt så annorlunda jämfört med hemma. Det spenderas mycket tid på jobbet. Men om det händer mer under den tiden än vad som presteras under en medelsvensk arbetsdag är högst tveksamt. Det är helt ok att sitta och sova vid sin arbetsplats. Kanske ses det som något bra att man är så dedikerad i sitt jobb att man jobbar så hårt att man måste sova en stund. När jag skriver nu så inser jag iofs att power naps är just vad jag önskat. Vore det inte väldigt skönt att få sova lite middag efter lunchen? Men de kan också bränna rätt mycket tid på till exempel spelande, och verkar inte direkt göra något för att dölja det. Hmm... känns som jag missade lite en poäng. Men men, det kanske kommer. Man kan ju redigera inlägg i efterhand. Eller skapa ett nytt med mer substans.

Are you interested?

Så, nu var det ett tag sen jag skrev. Det var inte utan anledning som det hela låg nere under helgen. Jag utgår från att alla ändå bara läser bloggen som jobbflykt. Jag hade tänkt försökt undvika att smileyförorena bloggen. Så jag hoppas att ni som läser känner mig tillräckligt väl för att själva läsa in smileys mellan raderna, eller snarare orden. Sen går ju allt att tolka på flera sätt, ofta ett bra och ett dåligt. Då kan man ju försöka ha som grundinställning att välja att tolka det till det bättre. Om inte för att göra sitt eget liv lite lättare och mer bekymmerfritt, så kanske för att se mig i en bättre dager.

Imy på jobbet är ursprungligen från Korea, men som flyttat till Sverige, och nu är tillbaka i Korea på ett korttidskontrakt. Han erbjöd mig sin support då han vet hur det är att vara helt ny i ett annat land och frågor som kan dyka upp. Mycket uppskattat. Sen har jag haft lite mer konversationsproblem. Philip, en av de lokalanställda här... Låt oss bryta för en liten förklaring av grundförutsättningarna: för att göra det lättare för oss västerlänningar har alla Koreaner ett västerländskt namn också. Kanske lite osjysst att de ska behöva anpassa sig till oss. Eller... osjysst av dem att inte lita på vår kompetens att lära oss deras namn. Som sagt... två sidor. Minst... I alla fall, Philip och jag åkte bil på motorvägen och försökte hålla igång ett samtal. Men jag hade svårt att förstå Philips engelska i bruset. Kanske var min bable fish felkonfigurerad. Men för att slippa fråga "Va?" efter varje mening så låtsades jag hänga med på vad han sa, och hoppades att tidigare luckor skulle kunna härledas från kommande information. Tyvärr gick den tekniken inte riktigt hem den här gången. Så när jag frågade någonting, som jag nu inte riktigt minns, om Korea-kriget blir hans respons: "Are you interested? I just told you." Lite pinsamt.

Verklighet

Idag skulle jag åka taxi en längre bit. Den första taxin jag stoppade ville inte köra mig dit. Den andra jag stoppade ville prata med den jag skulle besöka för att höra var det låg. Han började iaf köra, men tutade på de andra taxibilarna så att de skulle stanna för att han skulle kunna fråga om vägen. Det här känns stabilt, tänkte jag. Men, men, hur illa kan det gå. Halvvägs dit, mitt på motorvägen vill han se mina pengar, så han vet att jag kan betala. Jaja, låt gå för det. Det är ju jag som är utbölingen så jag anpassar mig. Väl framme försöker jag säga att jag vill ha kvitto. Det går inte så bra. Jag försöker gestikulera lite, men jag det inte så bra. Istället tror han att jag klagar på att det blev för dyrt. När jag till slut tar fram en penna och ett papper och pekar på taxametern går det upp ett ljus för honom. Glad blir jag och han börjar skratta. Efter ett tag pekar han på taxametern igen som nu visar mer. Hmm, tänker jag. Men jag ger honom 1000 won till. Han blir överlycklig och tackar mig med handslag. Vad jag gjort är att ge honom 7 kr i dricks.

Så hade jag en konversation som inte var riktigt lika givande som rolig. Men vad gör det när den är rolig bortom, kanske inte alla gränser, men iaf bortom staketet som skiljer de gröna nyanserna åt. Vad det hela handlar om är inte så intressant, men det är iaf en säkerhetskvinna i uniform jag snackar med. Vi kommer in mitt i konversationen där jag precis har lyckats att inte riktigt höra vad hon sa, så jag säger:
- I didn't quite hear you, can you say it again?
- What?
- Can you repeat what you just said?
- Yesterday?
Jag har ju då aldrig träffat människan förut. Men sannolikheten att jag mitt i konversationen vill veta vad hon sa igår är för mig lite underlig.

Barnaräddarmördare

På tunnelbanan igår såg jag vad som verkade vara en koreansk mysfarbror. Och då menar jag i den positiva bemärkelsen, alltså en sån farbror som kan tänkas ha pudel likt, Gustaf och Dennis för de som kände dem, inte en sån farbror som går runt med en godisklubba. Ett ganska duktigt hostande fick mig att titta åt hans håll. Då höll han som bäst på att torka sig om munnen med en servett som han sedan fann det lämpligt att fästa i handtaget på brandsläckaren. Lite äckligt. När han ett par stationer senare tar servetten igen tänker jag att han tänkt gå av och städar iaf upp efter sig. Men icke. Istället kommer en rejäl harkling varpå han lagom demonstrativt låter den geleaktiga substansen lufta sig lite innan den landar i servetten. Mums... Sen är det dags att lägga tillbaka den nypåfyllda servetten i brandsläckarhandtaget. Tänk den stackaren som med livet som insats räddar en hel dagisgrupp från att brinna upp, och istället dör av förkylning. Kanske lite drastiskt men det är ju ändå lite ofräscht.

Idag har jag ätit min första köttklubba på pinne. Den var god, för jag var hungrig.