Verklighet

Idag skulle jag åka taxi en längre bit. Den första taxin jag stoppade ville inte köra mig dit. Den andra jag stoppade ville prata med den jag skulle besöka för att höra var det låg. Han började iaf köra, men tutade på de andra taxibilarna så att de skulle stanna för att han skulle kunna fråga om vägen. Det här känns stabilt, tänkte jag. Men, men, hur illa kan det gå. Halvvägs dit, mitt på motorvägen vill han se mina pengar, så han vet att jag kan betala. Jaja, låt gå för det. Det är ju jag som är utbölingen så jag anpassar mig. Väl framme försöker jag säga att jag vill ha kvitto. Det går inte så bra. Jag försöker gestikulera lite, men jag det inte så bra. Istället tror han att jag klagar på att det blev för dyrt. När jag till slut tar fram en penna och ett papper och pekar på taxametern går det upp ett ljus för honom. Glad blir jag och han börjar skratta. Efter ett tag pekar han på taxametern igen som nu visar mer. Hmm, tänker jag. Men jag ger honom 1000 won till. Han blir överlycklig och tackar mig med handslag. Vad jag gjort är att ge honom 7 kr i dricks.

Så hade jag en konversation som inte var riktigt lika givande som rolig. Men vad gör det när den är rolig bortom, kanske inte alla gränser, men iaf bortom staketet som skiljer de gröna nyanserna åt. Vad det hela handlar om är inte så intressant, men det är iaf en säkerhetskvinna i uniform jag snackar med. Vi kommer in mitt i konversationen där jag precis har lyckats att inte riktigt höra vad hon sa, så jag säger:
- I didn't quite hear you, can you say it again?
- What?
- Can you repeat what you just said?
- Yesterday?
Jag har ju då aldrig träffat människan förut. Men sannolikheten att jag mitt i konversationen vill veta vad hon sa igår är för mig lite underlig.