Skidåkningsjakt

Idag var... hmm... brukar inte de två första orden alltid vara just "idag var"? Kanske skulle försöka komma på nåt annat. Faktum är att jag flera dagar nu har retat mig på att inläggen alltid börjar just så. Med tanke på språk och ord så blev jag lite nyfiken på statistik. Statistik är spännande på riktigt, även om den fått ofärtjänt dåligt rykte på grund av matstat och Bo Hansson med kollegor. Varför kan inte sport handla om sporten idag, och inte om att svenska fotbollslandslaget inte har vunnit mot spanien en solig vårdagsjämning i Madrid sen 1914? Så, jo... Tanken med dagen var att fara iväg tillsammans med Per från jobbet och hans son Oskar i jakt på lite skidåkning. Per hade postnumret till ett ställe som sägs ha skidåkning samt en GPS:utrustad bil. Så lite på vinst och förlust knappar Per in postnumret och kör iväg. Vi lämnar Seoul och navigatorn säger 60 km kvar. Visst tycker vi, det känns rimligt. I takt med att avståndet avtar gör amplituden på landskapet likaså. Ska det bli någon skidåkning får det ju gärna luta lite, i alla fall när det inte är Vasalopp som ska köras. När GPS:kvinnan ropar "framme", fast på engelska ser vi fortfarande inte röken av någon skidbacke. Men vi är inte allt för oroliga, för vi var ju faktiskt bara framme vid postnumret. Snart får Per syn på en skylt som säger "Jisan Forest Resort", perfekt för så har de sagt till Per att stället heter. Strax uppenbaras även en snowboardbutik. Och om jag sa att det fanns många friluftsbutiker innan jag kom fram till vandringen igår, så var det ingenting mot vad det fanns skid- och snowboardbutiker här. Även om jag inte sa det om friluftsbutikerna så var de i alla fall många. Jag överdriver inte om jag säger att det var 10-20 butiker med alpinutrustning idag. Man fick en känsla av att det skulle vara som Chamonix. Eller så är det inte så dyrt att ha butik som inte ligger i centrum här. För så mycket kan de väl inte sälja? Väl framme är det dags att se över om man kan skaffa utrustning. Vi är ju inte så väl förberedda för skidåkning. Jag åkte med underställ, vindtäta, ofodrade löparbyxor, t-shirt, collegetröja, vindtät ofodrad skidjacka och lovikavantar. Mina tunna löparvantar lånade jag ut till Oskar som var vantlös. Man kan iofs hyra kläder, men det kändes ... jobbigt ... eller iaf beslutade vi oss för att inte göra det. Skidhyran var förvånansvärt billig, 70 kr för en heldag. Liftkortet gick dock lös på nära 400 kr. Att få rätt storlek på pjäxorna var en pers, i alla för personalen. Eftersom de inte har samma storlekssystem som vi har så ville de lukta sig till storleken i våra skor. Eller så försökte de läsa på lappen i plösen. Men jag tror på det första alternativet, de har ju så konstiga bokstäver här.

Glada i hågen ställer vi oss i liftkön. Knappt har vi gjort det förrän det kommer en kille på skidor nerför backen med mer fart än koll och kraschar rakt i personerna framför oss. Hans fart var ju inte jättehög, men då fattar ni ju själva hur mycket koll han hade. Ingen skada skedd, men det sprids ändå ett visst obehag. Ska man behöva åka runt och vara rädd att bli pååkt hela dagen. Den känslan försvinner dock snabbt och ersätts med glädje i backarna, och kalla händer och fötter i liften. Systemet visar sig inte vara alltför stort, 5-6 liftar och lika många nedfarter. Så vi provade dem alla. Den rikliga bristen på snö utanför pisten tyder på att det bara är kanonsnö att åka på, såvida de inte har något till festligt väderfenomen här som jag inte känner till. Det var mest gröna och blåa backar, men de hade en pist som de svartmarkerat. Den motsvarade vad som i svenska och norska fjällen brukar vara blått. Backarna var såpass korta och efter lunch började det fyllas på med folk, köerna innan lunch hade inte varit så farliga, att vi bestämde oss för att åka hem rätt så tidigt. Vid halv tvåtiden ger vi oss av hemåt.



På tillbakavägen ser Per en brant som han tycker lämpar sig för att bygga upp ett skidsystem på. Men vi kommer fram till att det är omöjligt. Det systemet skulle inte stödjas av den koreanska färgskalan för pistsvårighet. Efter en dag i backen är det väldans svårt att hålla sig vaken i en varm brummande och gumpande bil. Det är ju som att landa rätt i livmodern. Jobbigt bara när man åker med folk man knappt känner. Lite dåligt samvete för att man är ett så uselt resesällskap. Men samvetet lyckades inte hålla mig vaken hela vägen. Jag satt och nickade mest hela tiden. Men Per är så snäll så han blev inte arg för det. Tror jag inte i alla fall. Det baserar jag på att han sa att han funderar på att ge sig iväg fler gånger och då lite längre, för att försöka komma till större system. Och han sa att han skulle säga till mig. Jag tror det var i form av "du kanske vill följa med?" och inte i stil med "nu blir du minsann avundsjuk va?". Men vad vet jag?

Väl hemma i lägenheten kände jag för att somna i soffan med teven på. Men det fanns inget bra att somna till, så jag stängde av och somnade ändå. Det är något visst med tevesoffor efter en dag i backen. Till och med efter en halvdag som det blev idag.