Nu sitter jag och äter vitlöks-naan-bröd i landet som praktiserar halvtimmarstidzoner och funderar över vilka ord som ska följa punkten som kommer nu. Första intrycket av Indien var en halvtråkig flygplats och en lång och långsam kö genom passkontrollen. Väl framme hälsar passkontrollanten artigt och kollar i passet. Han frågar något som jag tolkar som har du passfotot med dig. Jag kollar lite frågande på honom. Skulle jag ha med mig flera exemplar av passfotot som jag tog för sju åtta år sen? När han tröttnat på min förvirrade uppsyn byter han formuleringen till "är det du på fotot?" Jag vet inte riktigt om han skämtar eller inte, men jag har alltid en känsla av att med den här sortens människor kan det vara dumt chansa. Efter passpassagen kommer andra intrycket, bagagebandet. Iofs är det väl en miljard andra intryck också... Det var iaf första gången som jag sett min packning på bandet utan att komma till att plocka det till mig. Det skedde inte bara en gång, utan två varv snurrade min stackars väska runt utom räckhåll från min betryggande famn. Eller bakfamnen eftersom det är en ryggsäck. Taktiken med att vänta en bit bort från bandet och gå fram när man känner för att hämta en väska är inte nåt som går hem här.
Naan-bröden kom med room service. Första gången i livet som jag provat den tjänsten. Säkerligen hundra gånger dyrare än på gatan. Men vad gör man när man kommer hem efter mörkrets inbrott och befinner sig i en stad som kan stoltsera med 10% av indiens kriminalitet? Statistiken upplyste Stefan väldigt hjälpsamt mig om innan jag åkte. Han tipsade också om duscha med munnen stängd. Som han själv sa "stämningen på kontoret är hård men hjärtlös".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar