Baseboll och Wii hos Ted

Gårdagskvällen hade jag tänkt spendera degandes i soffan kollandes film. Jag var väl kanske lite sliten av löpningen. Stora delar av eftermiddagen hade jag ägnat åt statistikscriptskodande. Troligen kommer första frukten av det jobbet upp på bloggen inom någon minut. Eller frukt, snarare kart, då ordräknaren troligen är långt ifrån felfri och därmed också långt ifrån klar. Men det är väl så långt jag brukar komma med mina hobbyprojekt, så även denna kan nog stanna på kartstadiet. Vad som än hände med frukt och kart så ringde Ted vid halv åtta och sa att han hade kompisar från Shanghai eller Taipei på besök. Anledningen till att jag aldrig lär mig skilja på de här två städerna är för mig ännu oklar. De skulle ut och äta och undrade om jag ville med. Förutom kodande hade en stor del av eftermiddagen ägnats åt ätande också. Så trött och mätt var jag först lite tveksam till ja-tackandet. Men det är ju nyttigt att komma ut lite så jag sa ja. Hoppade in i en taxi och försökte uttala Kyobo Tower så att chauffören skulle förstå. Det lyckades ganska dåligt. Det känns ju ändå som ett namn som borde vara rätt så multilingualt, eller vad det kan heta när det fungerar på flera språk. Det är ju inte direkt några konstiga bokstavskombinationer. Jag ger upp mina försökt och ringer Ted, så får han förklara var taxin ska köra mig. Nu vet jag ju såklart inte vad han sa, så nästa gång är jag i samma situation igen. Hmm... lära sig av misstag och sånt är ingenting för mig.

Taxin kör rätt på första försöket och jag hoppar ur. Uppe i Teds lägenhet träffar jag Paul och Lucia, hoppas hon hette så, för första gången. Vi fyra dricker lite öl och spelar Wii. Paul och Lucia är på semester i Korea för att åka skidor. De har fått nys om något system som är större än det som vi var i för nån dag sen. Kan vara värt att höra med dem hur det var sen. Vi äter mat som bränner i munnen. Engelsmannen Paul som bott i asien tre fyra år förklarar att munnen vänjer sig. Nu tycker han den engelska maten är rätt så intetsägande. På koreansk vis beställer vi in ett par olika rätter som vi delar på. Dricksande är ingenting som de tillämpar i det här landet. Riktigt skönt, i Sverige är det alltid lite jobbigt att komma fram till hur mycket man ska ge extra. Här är det bara att betala det som står på kvittot, utan diskussion. Det sista var iofs inte helt sant. Vi var på en hamburgerestaurang i veckan och då ville Marcus som ovan svensk lämna dricks. Men det slutade med att serveringspersonalen knappt släppte ut honom. De pekade på kvittot och räknade pengarna och insisterade på att Marcus skulle ha tillbaka växeln. Kulturredaktionen avbryter de ordinarie sändningarna för att meddela om en frontalkrock i den monetära regionen.

Efter maten går vi iväg och roar oss. Vi provar sån basebollsimulator som skjuter bollar mot en som man ska vifta till med basebollträet. Första gången går sådär för mig. Men jag skyller på att jag var tvungen att spela som en högerhänt. Annars hade jag blivit nerskjuten. Andra gången tar vi en bur som godkänner vänsterhänta spelare. Men tror ni det går bättre för det? Nej, det går tvärtom sämre. Kanske är jag egentligen högerhänt. När vi tröttnat på basebollandet går vi vidare och skjuter lite luftgevär. Det går så pass bra att jag vinner ett mobilsmycke i form av Nalle Puh. Sannolikheten att han hamnar på mobilen ser jag som ganska liten. Men vem vet, jag vet andra som har gått ner sig i mobilsmyckesträsket mot sin vilja. Ofrivillig anpassning till ny kultur.


Jag var ju tvungen att prova iaf så att ni får se min mobil pimpad.

Kvällen avslutas uppe hos Ted och med Wii-spelande igen. Ted och jag får storstryk av Paul och Lucia, som verkar ha nån speciell talang för det där med gyros, som jag antar att det handlar om. När det är dags att ge sig av hemåt funderar jag på om jag ska ta taxi eller gå. Ted varnar mig för att taxichaufförerna lätt kan försöka luras i hans område kvällstid. Jag som känner mig blåögd och inte vill åka sightseeing genom Seoul, kanske hela Sydkorea, under natten beslutar mig för att gå hem. En normal taxitur ska gå på tio minuter, Ted tror att 40 minuters gång borde räcka. Jag hittar iofs inte riktigt, men jag kollar en karta och jag har två avgränsningar som jag ska hålla mig emellan, Coex center på min högra sida och floden på min vänstra. Klarar jag mig utan att hamna utanför de gränserna borde jag komma till något där jag känner igen mig resonerar jag. Coex är iofs en punkt, så min avgränsning nu är en linje och en punkt. Men till Coex går en tunnelbana som drar upp en linje från där jag är och till Coex. Och vägen mellan Coex och hemma känner jag igen. Så mitt virrområde känns ändligt. Medan jag går passerar många taxibilar i låg fart som för att vilja plocka upp och hjälpa mig, eller lura mig, eller både och. Så det verkar ju inte vara några problem att få understöd om så skulle behövas, så jag traskar på. Gåendes genom Seoul en natt mellan lördag och söndag vid halv tretiden bjuder på lite underhållning. Bland annat en flugsvärm av motorcyklister som drar runt på någon sorts blandning av cruising och gumball race. Mitt lokalsinna sviker mig inte mer än nödvändigt, så jag kommer hem. Kanske kunde jag tjänat ett par hundra meter, men jag var inte helt ute och cyklade någon gång. Seoul måste vara lätthittat.

Det kanske inte framgått, men jag är mycket glad för mitt beslut att nappa på Teds idé att gå ut. Även om det känns lite motigt att ta tag i det från början så blir det ju allt som oftast roligt när man väl kommer iväg.