Koreanska bergsgetter och mountainhiking

Idag var jag i Seouls utkant och vandrade i bergen. Korea och Seoul har visat sidor som jag inte hade räknat med när jag befann mig i Sverige. För det första trodde jag inte att det skulle vara så pass kallt som det är. Temperaturen är nog stadigt under nollan. Aleks och Mattias hade ju dock sagt till mig att det är kallt och att ta med varma kläder, så det är ingen fara. Men det är ändå inte som väntat. Jag läste om en vandringstur i Lonely Planet som jag blev sugen på. En av svårigheterna inför turen var vilka kläder jag skulle ha. Till skillnad från löpningen så var det för långt för att första kika läget. Så det blev en chansning, underställ, jeans och löparskor. Det visade sig vara inte helt optimalt. Jag tog tunnelbanan till vandringens startplats och började knata. På vägen från tunnelbanestationen och till nationalparkens början fanns mängder med friluftsbutiker och matstånd. Jag var inte så intresserad av varken utrustning eller mat, jag hade laddat ryggsäcken med tre bananer, en mandarin och vatten. När det gäller mandariner så ska jag återkomma med spännande information. En bit in i turen så kom jag på att man alltid ska ha med sig extra matsäck, ifall man blir seg. Tur för mig att de finns Cola-automater i skogen. Jag köpte med mig en sån. Cola och kickat igång mig otalet gånger på cykeln, när jag kört slut totalt. Men så med lite socker så kommer man tillbaka igen. I början var det asfalterad väg, som övergick till stenbelagd väg och som sedan blev sten- och jordstig.

Vid ett vägskäl stannade jag för att kolla i guideboken för att se vilken som var den rätta vägen. Då ropade en koreansk man på mig. "Hello! come." Jag tittade mot honom. Han fortsatte "Chocolat." Så jag fick tre chokladkulor, likt m&m av honom. Trevligt. Vårt samtal var rätt sparsamt. Hans engelska var ungefär fem gånger bättre än min koreanska. Och då kan jag ett koreanskt ord. Vi kom iaf fram till att han också skulle till Jaunbong så vi slog följe. Han tittade på mina skor och gav mig en blick som uttryckte missnöje. Vid det här laget var jag också beredd att hålla med om att vandringskängor hade passat bättre. Tyvärr så har jag inte med mig mina kängor till Korea. En bit upp för backen stannar vi och han bjuder mig på ett halvt äpple. Efter äppelätningen reser han sig som att han är redo att gå. Men han säger "stop" till mig gestikulerar med händerna samtidigt som han låter "fffschh". Jag tolkar det som att han tänkte lämna sin gula signatur i snön och låter honom göra det i fred. Han är en ganska kort och lite satt man som lätt blir andfådd när det går uppför. Jag låter honom gå före medan jag går bakom och funderar vilket artighetsavståndet är. Jag vill ju inte att han ska tro att han måste gå sakta för att jag ska hänga med. Samtidigt vill jag inte stressa honom till hjärtattack. När lutningen uppför blir kraftigare ber han mig att gå före. Jag tackar för sällskapet och knatar på. Sista biten upp på Jaunbong-toppen är rätt spektakulär. Riktigt brant och smalt uppför, så de har stålräcken och rep att använda som stöd och draghjälp. Här känner man inte för att snubbla eller trampa snett. Jag är inte alltid helt bekväm med höjder, så jag spännde mig så pass att benen skakade när jag nådde toppen. Där stod jag vibrerandes med löparskor och jeans och kände mig allmänt dansk. Utsikten var magnifik och visade ett helt annat Seoul än det jag tidigare sett och förväntat mig. Seoul är omgivet av rejäla berg, så det finns fler att besöka.





Precis när jag kommit ner från toppen igen möter jag min följeslagare som tagit sig upp. Bergsvandring verkar vara en folkrörelse större än baklängesgång. Många gamla människor som går runt i begen. De går inte så snabbt men de tar sig fram i terrängen som bergsgetter på valium. Tanken var att jag skulle tagit mig från punkt A till punkt B, men på vägen tillbaka kom jag bort mig. Efter nån kilometer stannade jag för att kolla i guiden. Återigen början en Korean ropa åt mig. Jag frågar om vägen, och han förklarar att jag måste tillbaka över toppen igen om jag vill till punkt B, annars går vägen till punkt A. Han försöker förklara att toppen jag just varit på är "Dangarous, dangerous". Av någon anledning vill jag förklara för honom att jag just varit däruppe. Varför vet jag egentligen inte. Det är ju klart för att jag inte vill verka så dålig som min utstyrsel får mig att se ut. Men vad spelar det för roll. Som om jag kommer springa in i honom igen. Men när jag förklarar att jag kommer ta mig tillbaka till punkt A så säger han lättad "Thank you!".



Jag hade GPS:en med mig, men tyvärr tappade den kontakten med satelliterna i skuggan av bergen. Så google earth plotten är inte riktigt vad jag önskar. Likt en rutinerad vandrare lyckades jag också få med mig nödprovianten hela vägen hem. Inte likt mig.