Visumjakt

Att jag skulle till Indien stod klart rätt så tidigt, men inte direkt när det skulle ske. Så för en dryg vecka sen gav jag behövs för att få visum till Katie, vår sekreterare. Yes, vilket skönt syftningsfel! Men jag orkar inte formulera om mig. Lagd formulering ligger som herr Yepardy hade sagt. När de sedan ville att jag skulle resa redan nu, en vecka senare blev det stress och prolemlösning. För att indiska ambassaden i Korea ska ge visum vill de kontakta motsvarande instans i Sverige för att se att jag är reko. Totalt tar processen 10 dagar i regel. Så det blir många samtal fram och tillbaka mellan ambassaden och vår stackars Katie som stressas på av min chef. Visumet skulle komma tidigast imorgon, tisdag egentligen. Men det finns ytterligare en möjlighet att få visum, om det är bråttom, nämligen via intervju på ambassaden. En sån skulle jag få göra. Lite nervös och med sömnbrist klädde jag mig i propra kläder, svarta byxor och vit skjorta, hoppade in i taxin och sträckte fram kartan som visar korsningen där ambassaden ligger. På plats blir det först ett tiotal minuters väntan. Sen kommer en stor indisk herre och bjuder in till intervju. Frågorna börjar:
- Varför ska du till Indien?
- För att jobba.
- Varför har du då ansökt om turistvisum?
- Hmm, jag vet inte. Det är inte jag som gjort ansökan.
- Du ska jobba säger du. Varför står det i ansökan att du är student?
- Hmm. Samma svar som förra gången.
- Varför ansöker du så sent?
- Hmm, same procedure as last year, eller nåt i den stilen fick jag ur mig. Samt att jag försökte med hela min uppenbarelse övertyga honom om att det är av yttersta vikt att just jag åker. Världen står och faller med mig.
- Wait a minute, I'll see what I can do.
Jag lämnar rummet och en nervös väntan. Nu är det upp till mannen att avgöra om jag blir beviljad visum eller inte. Herren kommer ut och som tur är har han nog inte sett Idol-juryn utan säger:
- Ok.
Han meddelar också att jag kan komma och hämta tillbaka mitt pass mellan fyra och halv fem. Jag sticker tillbaka till kontoret och gör kontorssaker. Vid tre blir jag kontaktad av Katie som säger att jag måste stressa iväg och hämta passet på ett annat ställe, som stänger halv fyra. Okidok, raka vägen i en taxi och fast i trafiken. 15:34 står jag utanför dörren bakom vilken passet troligen väntar. Jag rycker lite i dörren och en man på andra sidan gläntar på den och säger: "We closed 15:30." Innan jag hinner fundera på om jag ska explodera eller gråta hör jag en röst bakom mig: "Johan", han valde kanske mitt mest lättuttalade namn, "I have your passport." Så skönt det kan vara när saker ordnar upp sig...