Sammanträffande i Bangkok

Just nu sitter jag på flygplatsen i Bangkok och bloggar loss för glatta livet. Jag har ett par timmar att fördriva innan nästa flyg. Men bara en och en halv timmes batteritid på laptopen. Kan bli knivigt. Första reflektionen här var: backpackers. De ligger i drivor längs väggarna. De enda som orkar sitta upp är de som liksom jag har en laptop i knät, antagligen även liksom jag, bloggandes, eller så antecknar de med den mer analoga varianten med block och penna. Men hur många får då läsa?



Under flygningen tillbaka ska jag stanna över en natt i Bangkok. Och under flygturen hit delade de ut såna festliga lappar man ska fylla i med anledning till att besöka landet, vad man ska göra och ha på sig, passnummer och visum... Den där visumgrejen fick mig att fundera. Man behöver väl inte visum till Thailand. Kanske sånt jag borde kollat upp innan. Men nu är det som det är och allt brukar ordna sig. Annars får jag väl göra som Tom Hanks och skaffa mig ett liv på flygplatsen, om så bara för ett drygt dygn.

En annan sak som jag kom att fundera på. Under nyårmiddagen för ett par veckor sen var vi svenskar ute och åt. Som vanligt med folk i andra länder diskuterades skillnader och vad man saknade hemifrån. En lite rolig sak som kom upp var någon som poängterade koreaners oförmåga att hantera vanliga bestick... Undrar hur vi själva såg ut. Sen kom det upp som jag tycker lite gnäll om saker som inte är som hemma. Saker som jag tycker man får ta, det är ju en annan kultur här. Men det kan vara att jag är så pass färsk att jag inte hunnit bli bitter än. Oops, jag var nära att göra en smiley. Faktum är att jag gjorde en, men jag lyckades få bort den innan bläcket torkat. Sen har säkerligen jag också klagat en hel del i bloggen har jag en känsla av.

Nu har jag lyckats fördriva nån timme till på flygplatsen. Jag har druckit en färskpressad äpple- och annanasjuice för 120 bath. Jag vet inte hur mycket det är än, ska bli spännande. Jag växlade in en del won till thailändska och indiska innan jag åkte. Men huvudräkningen däremellan är för svår för mig. Juicen var hur som helst mycket smaklig och snabbt uppdrucken. När den var slut gick jag med koreansteg runt lite grann. Stannade till sist till och stod och var velrådig till vad som skulle bli nästa drag. I brist på annat tar jag upp min svenska mobil för att fippla lite. Tror ni mig om jag säger att den ringer precis då, jag hade inte hållt i den i 10 sekunder ens. Den här gången var det Bosse som ringde på min annons på nätet. Jag förklarade snabbt att han kommit fel och la på. Dessa svenska telefonister vet tydligen precis när de ska ringa.