Sammanträffande i natten

Inatt vaknade jag vid två- halvtre-tiden och kunde inte riktigt somna om. Så jag steg upp och tog en banan. Just när jag stod där som bäst och smaskade på min banan så ringer min svenska mobil. Då är det en herre från Toyota som gör en marknadsundersökning om deras service. Jag förklarar lite snällt att han ringer lite olämpligt, varpå han frågar om han kan ringa lite senare. Då förklarar jag att han gärna kan stryka mig ur undersökningen. Det som är intressant är att jag inte vaknat sådär spontant på natten sen jetlagen la sig efter de första nätterna. Samt att mobilen inte ringt olämpligt någon gång tidigare. Och ja, det går fortfarande att ringa till min svenska mobil. Men helst inte, det kostar rätt mycket. Jag mailar ut mitt koreanska nummer till de som önskar.

En observation jag gjort är att det är kallt ute, den var ganska lätt, plus att väldigt få av Seouls invånare använder vantar. Antingen verkar man gärna frysa om händerna eller tycka om att ha dem i fickorna. Jag har inte listat ut vilket det är. Med ett ordförråd på ett ord är det inte så lätt att reda ut det hela. Vad som däremot är vanligare är Seouliter med munskydd. Typ sånt som tandläkaren har för att han inte ska kräkas rätt ner i munnen på en när han känner ens andedräkt. Först trodde jag det var något avgasfilter eller sån religös grej för att inte andas in insekter. Kanske iofs inte finns så många insekter ute när det är -10, men så långt tänkte inte jag. Men de är tydligen förkylda och vill inte sprida smittan till sina medmänniskor. Rätt så omtänksamt. Eller så är det själviskt att inte dela med sig. Man kan ju se det som att de bidrar till att degenerera det nationella immunförsvaret. Då kan det gå som för indianerna, att hela klabbet stryker med när det kommer nån västerlänning med nån konstig smitta och upptäcker landet. Eller så var det vapen som tog kål på dem... Vad vet jag, jag var inte med.