Fram till förra veckan hade jag aldrig riktigt funderat på åt vilket håll jag gått när jag klivit av tunnelbanan på min hemmastation, men ändå alltid entrat marknivå i rätt uppgång. Det har inte heller spelat någon roll från vilket håll på linjen jag kommit. Men så en dag förra veckan klev jag upp i fel ände. Lite förbryllad blev jag att efter två månader glömt bort hur man gör rätt. Så dagen efter när jag kom med samma tunnelbana från samma håll tänkte jag till. Inte gick det bättre för det. Fel håll igen! Hur dum i huvudet får man bli? Idag tog jag den säkra vägen och kollade skyltarna. Samtidigt slog det mig vad som kan vara anledningen till min förvirring. De håller på att bygga om precis vid utgången, sätter upp väggar som ska förhindra att man ramlar ner på spåren. När jag då klivit av och inte känt igen mig har väl antagit att det är andra änden som är den rätta. De bygger om, det är sanning, men troligtvis är det bara tomma försvarsord. Jag är rätt dum i huvudet när det gäller fram och bak, höger, vänster, nord, syd. 50/50 är inte min sorts livlina.
Stefan och jag hade lite tunnelbaneäventyr i lördags också. Vi skulle ut på stan och försöka shoppa lite kläder och skor. Av någon för mig nu oklar anledning råkar vi gå när vi kommit drygt halvvägs. Nåja, vi kan ju alltid äta frukost här tänker vi. Men när vi kommer upp och ser att vi hamnat mitt i ingenting går vi ner igen. Ingenting är inte riktigt sant, men om man bortser från den feta vägkorsningen är det sant. Vi börjar åka igen. Var det så här många stationer vi skulle åka? Sen slår insikten oss att vi åker åt fel håll. Tillbaka mot därifån vi startade. Bara att hoppa av byta sida och åka igen. Tunnelbana är roligt och att läsa skyltar är fegt. Den här gången kommer vi faktiskt fram till målet. Shoppingen gick sådär, inget köpt. Sommarskorna har inte kommit ut ur sitt ide än. Men det var en rolig dag. Efter fadäserna vågade vi erkänna för varandra i vilka andra delar av Seoul vi varit på grund av kreativt tunnelbaneåkande.
måndag 31 mars 2008
söndag 30 mars 2008
Immigration office - rond 2
Efter den tuffa persen under tisdagens besök på immigrationsverket behövdes en vilodag. Men nu när torsdagen anländer känner jag mig redo för en ny drabbning. Den här gången har jag ingen backup med mig utan får försöka klara det på egen hand. Ted blev ju färdig i tisdags och Stefan var ute under onsdagen. Stackaren blev dock utan visum eftersom han ska är planerad att åka hem snart. Det är en lite krånglig historia, men han brände hur som helst ett par timmar för ingenting. Igen. På mitt solouppdrag är jag beväpnad med två stycken telefoner, en laptop och ett trådlöst modem. Under min väntan passar jag på att kolla mail och jobba lite i största allmänhet. Jag ställer mig i "application"-kön igen eftersom Katie tycker att det ändå lät som rätt kö. När det till slut blir min tur är damen i kassan väldigt snabb med att säga att jag ska ställa mig i diplomatkön. Lite överumplad gör jag som hon säger, men börjar sen att tänka. Katie borde ändå ha lite koll. Så jag tar en till kölapp till "application". När det blir min tur ytterligare en gång kommer jag till en mer frågvis dam. "What do you work with?" är hennes fråga. Jag försöker förklara "computer engineer, costumer support, telecom business." Hon kollar frågande på mig och börjar bläddra i någon katalog. Jag ringer Katie och ber henne förklara vad jag pysslar med om dagarna. De bubblar på i någon minut och damens respons blir att jag ska ställa mig i diplomatkön. Hmm... jag frågar Katie om det verkligen är så och det är det tydligen.
När jag lämnar kön börjar damen ropa efter mig och ber mig ta en ny kölapp. Jag förklarar att jag redan har en till diplomatkön. "Really!?" utbrister hon. Senare under dagen kommer det ytterligare en anställd och ställer sig vid nummerlappsautomaten. Vet inte om hon kom för att hjälpa folk att ta rätt lapp, eller för att se till att folk inte förser sig med fler lappar än nödvändigt. Kanske fuskade jag när jag stod i flera köer samtidigt.
Jag anlände på verket vid kvart i elva och klockan har nu hunnit bli mitt på dagen vilket som sagt innebär att den enda personen som hanterar diplomatkassan är ute på lunch i en timme. Själv passar jag då också på att skaffa mig lunch. Men för att inte riskera att killen tar kortlunch och spolar förbi mitt nummer tar jag med en sandwich från 7-eleven. Min oro var dock obefogad och mannen kommer tillbaka punktligt klockan ett. Numren tickar snabbt nu för alla som givit upp väntan under lunchen och efter en kvart blir det min tur. Jag går fram, ger sträcker honom mina papper. Han kollar på dem snabbt och utbrister: "Impossible!" Jag blir lite frågande och försöker få reda på vad som är omöjligt. Bland mina papper har jag ett intyg från min chef att jag kommer jobba för Ericsson här i ett halvår. Det här papperet säger han måste komma från huvudkontoret och vara signerat av vice president. I upplösningstillstånd och nästan gråtfärdig ringer jag superhjältinnan Katie. Jag vet inte exakt vilka superkrafter hon har, men hon är iaf utrustad med den verbala värjan kallad koreanska, och hon svingar den obehindrat mot eventuellt motstånd. Fighten pågår över telefon så pass länge att batterierna i min koreanska mobil tar slut. Så det blir vapenbyte till den svenska. Katie börjar faxa över dokument och mannen i kassan frågar mig om mitt examensbevis. Som om jag går runt och bär på det dagarna i ända. Efter ett tag kommer jag dock på att jag faktiskt har det på laptopen. Tack Chalmers och LTH att ni inte har gemensam betygsdatabas. Vid ansökningstillfället till LTH tyckte jag det var mäkta irriterande att behöva scanna och skicka betygen igen, men nu var det väldigt praktiskt att ha dem till hands. Jag sätter mig och mailar över beviset till herren i kassan. Precis hinner mailet gå iväg innan batterierna i laptopen dör. Bara att hoppas att jag angav rätt adress. Katies fax verkar ha svårt att komma fram. Efter ytterligare väntan anländer det dock.
Jag är inte beredd att säga att mannen i kassan blev nöjd, men till slut fick han väl nog och tog mina ansökningspapper, mitt printade betyg, Katies fax och mitt pass och bad mig komma tillbaka om två veckor. Klockan är kvart över tre när jag lämnar byggnaden. Det har varit mina jobbigaste och tråkigaste 4,5 timmarna i Korea. Så får jag stanna i landet? Jag har ju iaf inte tillgång till mitt eget pass längre, så jag är väl fast.
När jag lämnar kön börjar damen ropa efter mig och ber mig ta en ny kölapp. Jag förklarar att jag redan har en till diplomatkön. "Really!?" utbrister hon. Senare under dagen kommer det ytterligare en anställd och ställer sig vid nummerlappsautomaten. Vet inte om hon kom för att hjälpa folk att ta rätt lapp, eller för att se till att folk inte förser sig med fler lappar än nödvändigt. Kanske fuskade jag när jag stod i flera köer samtidigt.
Jag anlände på verket vid kvart i elva och klockan har nu hunnit bli mitt på dagen vilket som sagt innebär att den enda personen som hanterar diplomatkassan är ute på lunch i en timme. Själv passar jag då också på att skaffa mig lunch. Men för att inte riskera att killen tar kortlunch och spolar förbi mitt nummer tar jag med en sandwich från 7-eleven. Min oro var dock obefogad och mannen kommer tillbaka punktligt klockan ett. Numren tickar snabbt nu för alla som givit upp väntan under lunchen och efter en kvart blir det min tur. Jag går fram, ger sträcker honom mina papper. Han kollar på dem snabbt och utbrister: "Impossible!" Jag blir lite frågande och försöker få reda på vad som är omöjligt. Bland mina papper har jag ett intyg från min chef att jag kommer jobba för Ericsson här i ett halvår. Det här papperet säger han måste komma från huvudkontoret och vara signerat av vice president. I upplösningstillstånd och nästan gråtfärdig ringer jag superhjältinnan Katie. Jag vet inte exakt vilka superkrafter hon har, men hon är iaf utrustad med den verbala värjan kallad koreanska, och hon svingar den obehindrat mot eventuellt motstånd. Fighten pågår över telefon så pass länge att batterierna i min koreanska mobil tar slut. Så det blir vapenbyte till den svenska. Katie börjar faxa över dokument och mannen i kassan frågar mig om mitt examensbevis. Som om jag går runt och bär på det dagarna i ända. Efter ett tag kommer jag dock på att jag faktiskt har det på laptopen. Tack Chalmers och LTH att ni inte har gemensam betygsdatabas. Vid ansökningstillfället till LTH tyckte jag det var mäkta irriterande att behöva scanna och skicka betygen igen, men nu var det väldigt praktiskt att ha dem till hands. Jag sätter mig och mailar över beviset till herren i kassan. Precis hinner mailet gå iväg innan batterierna i laptopen dör. Bara att hoppas att jag angav rätt adress. Katies fax verkar ha svårt att komma fram. Efter ytterligare väntan anländer det dock.
Jag är inte beredd att säga att mannen i kassan blev nöjd, men till slut fick han väl nog och tog mina ansökningspapper, mitt printade betyg, Katies fax och mitt pass och bad mig komma tillbaka om två veckor. Klockan är kvart över tre när jag lämnar byggnaden. Det har varit mina jobbigaste och tråkigaste 4,5 timmarna i Korea. Så får jag stanna i landet? Jag har ju iaf inte tillgång till mitt eget pass längre, så jag är väl fast.
lördag 29 mars 2008
Immigration office - rond 1
Under tisdagen är jag, Ted och Stefan iväg till immigrationsverket i lite olika ärenden och Katie är med oss för allmänt stöd och support, vilken kan vara på plats när man handskas med koreanska myndigheter. Ted är ute efter att fixa visum till sin fru så att de kan bo tillsammans, i samma land vilket säkert är trevligt som nygifta. Jag menar inte att det inte är trevligt när nygift går över till gift, men längtan att bo tillsammans kanske är än starkare när det är nytt. Stefan och jag är sugna på att skaffa oss arbetstillstånd.
Vi åker från kontoret i Teds bil och längs vägen kör vi förbi en byggarbetsplats där de smäller upp nya bostadshus. Det är ett helt kvarter som är under konstruktion, kanske ett tjugotal 30-våningshus på väg att bli till. Uppskattningsvis ryms hela Lund i nybyggnationen.
I och med att Teds ärende rör en kinesisk medborgare så får han såklart bege sig till en annan byggnad. De har ett immigrationsställe dit kineser får vända sig, och ett annat för alla andra nationaliteter. Ted är lite av en stamkund på verket så Katie följer med honom för support. Stefan och jag beger oss till vårt mål och ställer oss i kö. Vi tar en kölapp till "Applications" som vi tycker låter vettigt. De har fyra kassor öppna och vårt nummer närmar sig sakta men säkert. När det väl är vår tur efter någon halvtimme kollar vår kära immigrationskvinna på våra papper och säger: "I don't understand what you want" och ber oss ställa oss i en annan kö. Vi ska ställa oss i kön för diplomater, investerare och "sofa"s. Fråga mig inte vad det sista är för något. I den här kategorin finns det bara en kassa, och i och med att klockan är mellan tolv och ett så är den personen ute på lunch. Trist. Vi väntar tålmodigt ytterligare en halvtimme. Vi är precis på väg att ge upp och sticka tillbaka till kontoret där ett möte väntar oss, tyvärr väntar inte mötet på oss, så vi måste tillbaka i tid, när vår kassakvinna ropar till sig oss. Äntligen tänker vi, poletten har trillat ner. Det hon säger är dock: "I think you need another document" utan att specificera mer exakt vilket dokument hon tycker saknas. Vid det här laget är vi så pass mötesstressade, väntansless och blodsockerlåga på grund av missad lunch att vi ger upp matchen. Utan att ha åstadkommit något mer än nu veta hur immigrationsverkets byggnad ser ut åker vi tillbaka till kontoret. Ted har iaf lyxats med sitt uppdrag, i stort sett, så sammanlagt är inte resan helt bortkastad. Katie fick dock vässa armbågarna och hoppa före i kön för att de skulle hinna i tid.
Vi åker från kontoret i Teds bil och längs vägen kör vi förbi en byggarbetsplats där de smäller upp nya bostadshus. Det är ett helt kvarter som är under konstruktion, kanske ett tjugotal 30-våningshus på väg att bli till. Uppskattningsvis ryms hela Lund i nybyggnationen.
I och med att Teds ärende rör en kinesisk medborgare så får han såklart bege sig till en annan byggnad. De har ett immigrationsställe dit kineser får vända sig, och ett annat för alla andra nationaliteter. Ted är lite av en stamkund på verket så Katie följer med honom för support. Stefan och jag beger oss till vårt mål och ställer oss i kö. Vi tar en kölapp till "Applications" som vi tycker låter vettigt. De har fyra kassor öppna och vårt nummer närmar sig sakta men säkert. När det väl är vår tur efter någon halvtimme kollar vår kära immigrationskvinna på våra papper och säger: "I don't understand what you want" och ber oss ställa oss i en annan kö. Vi ska ställa oss i kön för diplomater, investerare och "sofa"s. Fråga mig inte vad det sista är för något. I den här kategorin finns det bara en kassa, och i och med att klockan är mellan tolv och ett så är den personen ute på lunch. Trist. Vi väntar tålmodigt ytterligare en halvtimme. Vi är precis på väg att ge upp och sticka tillbaka till kontoret där ett möte väntar oss, tyvärr väntar inte mötet på oss, så vi måste tillbaka i tid, när vår kassakvinna ropar till sig oss. Äntligen tänker vi, poletten har trillat ner. Det hon säger är dock: "I think you need another document" utan att specificera mer exakt vilket dokument hon tycker saknas. Vid det här laget är vi så pass mötesstressade, väntansless och blodsockerlåga på grund av missad lunch att vi ger upp matchen. Utan att ha åstadkommit något mer än nu veta hur immigrationsverkets byggnad ser ut åker vi tillbaka till kontoret. Ted har iaf lyxats med sitt uppdrag, i stort sett, så sammanlagt är inte resan helt bortkastad. Katie fick dock vässa armbågarna och hoppa före i kön för att de skulle hinna i tid.
torsdag 27 mars 2008
Göteborgssyndrom
Idag slog ytterligare en sak mig får mig att tvivla på att Seoul är en storstad. Det är frånvaron av kollektiv taktik när det gäller att på smidigast möjliga sätt byta människor som åker tunnelbana. Enligt mig och hyffsat många storstadsbor så sker det genom att först låta människor kliva av, och sen kan de som vill gå på göra det. Här är det inte fullt så kaotiskt så att folk stormar in så fort de får chansen, så att de som gå av ofrivilligt blir kvar. Men de står gärna och väntar på att kliva på precis utanför dörrarna vilket försvårar avstigningsförloppet något. Lämnas minsta lucka i utströmmen tränger de sig gärna in också. Lite göteborgsvarning på det. Individen före kollektivet.
måndag 24 mars 2008
Missärfylla
Jag börjar mer och mer tro att koreaner liknar ätandet vid utövning av sport. Det ska vara en match, du mot maten. När människan var jägare var steget att få maten till bords svårt nog. Nu när den är allt för lätt att komma över får vi flytta svårigheten närmre slutsteget, till själva intagandet. Och risken behöver inte längre vara livet eller svält, den kan lika väl ligga på det sociala planet som kladdig skjorta eller allmän förnedring. Även idag kan svältrisken vara närstående i de fall matens friktion mot pinnarna är allt för låg. Vad som får mig att ta upp det här ämnet igen är lördagens middag med bland andra Stefan. Vi försökte med pinnar äta icke benfria kycklingbitar över en soppskål. Som gjort för att stänka och kladda rejält. Smaken var utsökt, så jag ville ju inte ge upp ätandet bara för den sakens skull. Lite underhållning får man bjuda på. Varmrättsmätta gick vi därifrån till nästa ställe där vi intog efterrätt i form av koreansk pizza och frukt. Vid 11-tiden bröts sällskapet upp, ytterligare lite mättare. Men Stefan och jag var fortfarande ölsugna. Så vi begav oss till kvällens tredje station. Där satte vi oss till bords och beställde in öl. Vi blev frågade om vi ville äta något. Vi tackade nej. Och vips så var krysstecknet där igen. Ingen öl utan mat, som ordspråket säger. Så vi beställer in en kycklingsallad som vid anländandet ser mycket fin ut. Den smakar delikat också. Trots det blir halva salladen kvar. Synd på en så fin sallad, men våra magar hade fått nog. På vår hemväg såg vi andra som också fått nog, fast av den flytande delen av en måltid. Visst, vissa kanske gick runt och var obekvämt mätta också, men det tar sig inte lika tydliga uttryck. Information som kanske är av intresse är att vi var i ett studentområde med ganska många barer som ligger inte alls långt från där vi bor. Två stopp med tunnelbanan. Jo, vi beskådade folk som till synes hade svårt att gå dit de ville, någon som tröttnat på att behålla maten i magen och istället valde att placera den på trottoaren, och mitt på gatan satt någon och grät. Platsen kanske inte var så illa vald med tanke på vad som försigick på trottaren. Missärfyllan finns även i Korea.
söndag 23 mars 2008
Besvikelsedusch
När söndagkvällen anländer blir mitt löpsug för stort. Jag måste ut och prova benen igen. Första löpningen sen maran. Jag sticker ut i regnet och springer längs Hanfloden. Den här gången i västlig riktning. Vädret den här helgen har varit ganska svenskt, konstant regn från i går eftermiddag. Jag trodde vädret skulle vara uppfriskande. Men istället springer jag och funderar på hur nyttig luften är för lungorna och om dropparna som faller är syraregn. Kanske är det bättre att försöka ta sig upp tidigt på morgnarna, före trafiken. Under turen, som är rätt kylig, ser jag fram emot ett varmt bad när jag kommer hem, invigning. För andra gången i livet springer jag om en cyklist. Det är i en lätt uppförsbacke som jag vinner mark. Även när banan planar ut håller jag mig före i någon kilometer. Men när nerförsbacken kommer kör han förbi mig igen. Planen är att springa på runt 140 i puls och det visar sig senare att jag prickat in så medelpulsen hamnade precis på 140. I 1:15 var jag ute. Väl hemma börjar jag tappa upp badvatten. Medan vattnet flödar passar jag på att stretcha lite. Flödet går långsamt, stretchningen snabbt. Väntan. Otålig. Till sist börjar jag ta plats i karet. Det är utrustat med någon sorts bubbelanordning. Jag blir nyfiken och testar. Det första jag noterar är två strålar som flyr badkaret, exploderar mot en vägg och sprider blöta droppar över hela badrummet. Kanske är tanken att man ska ha ryggen emot ryggstrålarna, och inte som jag, stå och fippla med kontrollerna och ge strålarna fri flyktväg. Det andra som slår mig är att det nu flyter runt skit i vattnet. Förhoppningsvis inte avföring. Blåsöppningarna är väl inte rengjorda på ett tag. Min badlust är inte stor nog för att plaska runt i solkigt vatten. Äcklighetsgraden på de runtflytande sakerna är värre än andras avfallna plåster i badhus. Så jag släpper ut vattnet och tar mig en besvikelsedusch istället. Varför skulle jag vara så klåfingrig för?
lördag 22 mars 2008
Krysstecknet
Idag fyller mamma år. Det har fått mig att ta tag i en sak, att skaffa head set till datorn så jag kan ringa henne billigt. Jag tar mig iväg till Coex, ett en gånger en kilometer stort underjordiskt köpcentrum med allt från damunderkläder till smink. Storleken kanske är lite överdriven. Eller så är den underdriven. Jag vet inte, men väldigt stort är det. Jag strök runt och försökte hitta en elektronikbutik. Inte så lätt att finna en sån i spannet mellan damunderkläder och smink. Det var iofs en lite väl snäv inramning, men är man ute efter teknikprylar så beger man sig lämpligen någon annanstans. Men Coex ligger på behagligt gångavstånd hemifrån, så jag tänkte ändå ge det en chans. Något annat som jag varit sugen på att finna en längre tid är någon sorts matbutik. Jag ser vad ter sig vara en sådan och går in. Det som lurade in mig var en juicekyl och godisställning. Det var ungefär så mycket de hade i matväg. Resten var papper, pennor, vindrutetorkarblad, plastbyttor, engångstallrikar, mobiltelefoner, schampoo och head set! Glad av min lyckade fångst tänkte jag vidare prova lyckan på ett par skor. I de jag har nu kokar fötterna. Jag hittar ett par jag gillar. Storlek 39. Frågar om de finns i större storlek. Får krysstecknet tillbaka som svar vilket innebär "nej". Men jag väljer att tolka det som "Game over killen, slut med shopping för din del". Istället fortsätter jag mitt runtstrykande i shoppingmallen och funderar på koreanska tjejer. Deras åldrande tycks liksom det mesta i det här landet vara digitalt. De man ser är antingen unga och piffiga, eller så är de gamla och mindre spänstiga. Som om de en dag bestämmer sig och lägger in sig på en åldringsklinik, därifrån de blir utsläppta när de blivit gamla. Tänkas kan att kliniken heter hemmet och medicineringen är barnuppfostran.
Påskaftonsmorgon med mening
Att ha en blogg kan vara stressande. Känner pressen att antingen leva intressanta dagar, göra finurliga iaktagelser eller komma på spännande tankar. Samtidigt är ju livet som en bok man skriver, och det gäller att fylla den med sånt man själv vill läsa. Ska man då bara skriva ner bra saker så man kan se tillbaka på livet och vara nöjd? När jag nu flummar ut så handlar det inte bara om bloggen eller livets bok, utan minnet i stort. Ser vi till att minnas det bra och förtränger det dåliga? Finns det en mening med allt som sker, eller ser vi själva till att händelser en mening? För att fungera är det kanske nödvändigt för oss att det finns en poäng med det hela. Annars skulle livet bli allt för kaotiskt med slumpmässiga händelser? Hmm... Kanske nog med påskaftonsmorgonsfilosoferande. Finns förresten påskaftonsmorgon? Motsägelse... Sen vet jag inte om orden som nyss kom ut säger någonting egentligen. Tankarna finns hyffsat klara mitt huvud, men de är inte färdigformulerade märkte jag. Skulle nog behöva en motpol att studsa idéerna mot. Eller så är jag bara för lat för att reda ut orden och meningskonstruktionerna nu.
Jag har nyss varit ute och provat en av träningsplatserna som ligger någon kilometer bort, för andra gången. Det enda jobbiga med att ta sig dit är att jag måste invänta två gröna gubbar. Det kan ta ett tag. Jag har väl tidigare sagt att det inte är Seouls fel om man inte håller sig i form, eftersom träningsmöjligheterna här ändå är dugliga, som sämst. Så jag funderar på andra bortförklaringar, som jobbet eller Indien. Det gäller ju att ha bortförklaringen färdig innan det skiter sig, sen kanske man inte är kreativ nog att komma på någon. Men samtidigt... "Man bestämmer själv hur tjock man vill bli." De visdomsorden lärde jag mig av Aleks, som själv också bara aggerat inspelnings- och uppspelningsapparat. Alltså inte grundare till orden i nämnd ordning, fast uttryckt lite omständligare. Citator kanske är ett ord som passat, om det finns.
Dags att se om Anders är frukostsugen...
Jag har nyss varit ute och provat en av träningsplatserna som ligger någon kilometer bort, för andra gången. Det enda jobbiga med att ta sig dit är att jag måste invänta två gröna gubbar. Det kan ta ett tag. Jag har väl tidigare sagt att det inte är Seouls fel om man inte håller sig i form, eftersom träningsmöjligheterna här ändå är dugliga, som sämst. Så jag funderar på andra bortförklaringar, som jobbet eller Indien. Det gäller ju att ha bortförklaringen färdig innan det skiter sig, sen kanske man inte är kreativ nog att komma på någon. Men samtidigt... "Man bestämmer själv hur tjock man vill bli." De visdomsorden lärde jag mig av Aleks, som själv också bara aggerat inspelnings- och uppspelningsapparat. Alltså inte grundare till orden i nämnd ordning, fast uttryckt lite omständligare. Citator kanske är ett ord som passat, om det finns.
Dags att se om Anders är frukostsugen...
fredag 21 mars 2008
Tankeläsande tennisfarbror
Fråga mig inte hur den tennisspelande farbrorn i förra inlägget kunde veta att Anders heter Anders. Kanske är han inte bara farbror utan även tankeläsare. Eller så kan vi skylla på en slarvig skribent.
Apropå tennis så har jag precis sett första avsnittet av Smash igen. Får se om kultserien är så rolig som jag minns den. Rapport till himmelen var lite av en besvikelse.
Apropå tennis så har jag precis sett första avsnittet av Smash igen. Får se om kultserien är så rolig som jag minns den. Rapport till himmelen var lite av en besvikelse.
Långfredag
Idag är det långfredag, det innebär att Ericssonkontoret är stängt och vi är lediga. Ledigheten gäller inte större delen av Korea, så Anders och jag kände att vi ville utnyttja dagen till något vettigt, eftersom det troligen är mindre folk ute idag än andra dagar. När vi ses för att inta frukost har vi dock ännu inga spikade planer. Vi styr våra steg mot brunchstället där vi åt goda kycklingtoasts förra lördagen. Till vår besvikelse är det stängt. Så vi tar istället stället intill. Frukosten intas på uteterassen. Härligt. Första utefrukosten i år för min del. Vi funderar över möjliga sysselsättningar och känner väl att ingen av oss har någon direkt bra input. Båda vi har tydligen svårt att vara kreativa på morgonen. När frukosten är intagen tar vi oss tillbaka hem och går var och en till sig och studerar guideboken.
En kvart senare kommer Anders in till mig och vi går igenom våra slutsatser. Jag har spanat lite på Incheon, en stad som ligger vid kusten, en bit väster om Seoul, men som ändå nås via tunnelbanesystemet. Dock får man spendera cirka en och en halv timme i tunnelbana. Så vi kör på Anders idé och bestämmer oss för ett besök i Seoul Tower. Vädret är soligt och klart och folkmängden borde vara begränsad, så det finns förutsättningar för att det ska vara en bra dag att beskåda Seoul från utsiktstornet.
Vi kliver av tunnelbanan på Seoul Station. Undrar om det var mycket diskussioner om vilken station som skulle få kalla sig just så. Det skulle ju kunna fungera på flera om jag säger så. Väl ute funderar vi på om vi ska fuska och kolla vägbeskrivningen, men vi litar på vår slutledningsförmåga och väljer hela tiden vägen som lutar mest uppåt. Trixet fungerar och snart ser vi även att vägen är skyltad. Längs vägen knäpper vi en del kort. Mest Anders eftersom han har den bättre kameran av oss. Vi diskutterar lite foto. Det hade faktiskt varit roligt med en riktig kamera. Där man kan leka med långa slutartider utan att behöva fuska med videostabilisering, videouppsplittning och medelvärdesbildning, och kunna fota med kort fokusdjup utan att behöva köra makroläge som bara tycks fungera på frukt och ägg. Anders hjälper en gammal man att hämta en tennisboll som hans kompis lite osjysst slagit så han inte kunde returnera. Den gamle blir glad och slänger ut en harrang som Anders tolkar som japanska. Kanske var japanska det enda utländska språk han kunde. Den gamle tänkte nog: "Anders, en utlänning, jag talar utländska. Det måste ju fungera."
Så här söta kan dagisbarn vara i sina uniformer.
Anders och målet för vår vandring.
Jag i fokus.
Längs vägen upp går vi förbi ett antal utomhusgym där de lite äldre seoulborna håller sig i form. Det är rätt lugnt längs promenaden upp. Kanske borde inte jag uttala mig så mycket om det eftersom det är första gången jag besöker stället. Men mitt antagande är baserat på folkmängd och turistmålets populäritet, och det borde varit fler människor en ledig dag. Vi köper biljetter och åker upp i tornet. När vi kliver ur hissen är jag precis på väg att säga att det är lugnare än det borde. Det hinner jag inte innan jag blir avbruten av barnstoj. Det är en antal förskolegrupper på besök i tornet också. Utsikten över Seoul är helt ok, men jag blir alltid lite besviken när jag tvingas beskåda en stad genom en skitig fönsterruta. Jag vill ha fri sikt och så att man kan röra staden med handen, om man haft en arm lång nog.
Vädret är så pass härligt, 17-20 grader i solen, så vi bestämmer oss för att promenera till Itaewon för lunch. Vi slår oss ner på en thairestaurangs uteservering och njuter av maten. Vi blir sugna på kaffe och efterrätt på Hyatt. Hyatt är ett lyxigt hotell med fin utsikt där man kan få en kaffe för 70 kr eller en glass för en hundring, i svenska pengar. Men lite lyx får man unna sig ibland. Till vår besvikelse är uteterassen stängd. Vi slår oss ner inomhus, glassen är god ändå. Kaffet vet jag mindre om, men Anders tar iaf påfyllning. Tror inte det är pga snålhet.
Vi tycker fötterna fått gå tillräckligt idag så vi bestämmer oss för att ta en taxi hem. Vi kommer ganska lång bit på vägen, men när han kör fast i en kö tycker vi att det räcker och kliver ur. Tänk om killen nu satt sig i den långsammaste kön för att tjäna extra pengar. Så går Anders och jag ur och lämnar honom ensam i missären. Långnäsa för honom.
Hemma i lägenheten tar jag och lägger mig på soffan och slappar till Dido. Jag kommer att tänka på en diskussion jag hade med Kristofer rörande Didos utseende för ett ganska långt tag sen. Så här gick den med mig vid avsparken:
-Dido, när jag första gången såg henne, så såg hon inte ut som jag tänkt mig.
-Hur trodde du hon skulle se ut?
-Jag vet inte...
-Det här är den dummaste konversation jag haft på länge.
Troligen den dummaste sen senaste gången vi samtalade.
En kvart senare kommer Anders in till mig och vi går igenom våra slutsatser. Jag har spanat lite på Incheon, en stad som ligger vid kusten, en bit väster om Seoul, men som ändå nås via tunnelbanesystemet. Dock får man spendera cirka en och en halv timme i tunnelbana. Så vi kör på Anders idé och bestämmer oss för ett besök i Seoul Tower. Vädret är soligt och klart och folkmängden borde vara begränsad, så det finns förutsättningar för att det ska vara en bra dag att beskåda Seoul från utsiktstornet.
Vi kliver av tunnelbanan på Seoul Station. Undrar om det var mycket diskussioner om vilken station som skulle få kalla sig just så. Det skulle ju kunna fungera på flera om jag säger så. Väl ute funderar vi på om vi ska fuska och kolla vägbeskrivningen, men vi litar på vår slutledningsförmåga och väljer hela tiden vägen som lutar mest uppåt. Trixet fungerar och snart ser vi även att vägen är skyltad. Längs vägen knäpper vi en del kort. Mest Anders eftersom han har den bättre kameran av oss. Vi diskutterar lite foto. Det hade faktiskt varit roligt med en riktig kamera. Där man kan leka med långa slutartider utan att behöva fuska med videostabilisering, videouppsplittning och medelvärdesbildning, och kunna fota med kort fokusdjup utan att behöva köra makroläge som bara tycks fungera på frukt och ägg. Anders hjälper en gammal man att hämta en tennisboll som hans kompis lite osjysst slagit så han inte kunde returnera. Den gamle blir glad och slänger ut en harrang som Anders tolkar som japanska. Kanske var japanska det enda utländska språk han kunde. Den gamle tänkte nog: "Anders, en utlänning, jag talar utländska. Det måste ju fungera."
Så här söta kan dagisbarn vara i sina uniformer.
Anders och målet för vår vandring.
Jag i fokus.
Längs vägen upp går vi förbi ett antal utomhusgym där de lite äldre seoulborna håller sig i form. Det är rätt lugnt längs promenaden upp. Kanske borde inte jag uttala mig så mycket om det eftersom det är första gången jag besöker stället. Men mitt antagande är baserat på folkmängd och turistmålets populäritet, och det borde varit fler människor en ledig dag. Vi köper biljetter och åker upp i tornet. När vi kliver ur hissen är jag precis på väg att säga att det är lugnare än det borde. Det hinner jag inte innan jag blir avbruten av barnstoj. Det är en antal förskolegrupper på besök i tornet också. Utsikten över Seoul är helt ok, men jag blir alltid lite besviken när jag tvingas beskåda en stad genom en skitig fönsterruta. Jag vill ha fri sikt och så att man kan röra staden med handen, om man haft en arm lång nog.
Vädret är så pass härligt, 17-20 grader i solen, så vi bestämmer oss för att promenera till Itaewon för lunch. Vi slår oss ner på en thairestaurangs uteservering och njuter av maten. Vi blir sugna på kaffe och efterrätt på Hyatt. Hyatt är ett lyxigt hotell med fin utsikt där man kan få en kaffe för 70 kr eller en glass för en hundring, i svenska pengar. Men lite lyx får man unna sig ibland. Till vår besvikelse är uteterassen stängd. Vi slår oss ner inomhus, glassen är god ändå. Kaffet vet jag mindre om, men Anders tar iaf påfyllning. Tror inte det är pga snålhet.
Vi tycker fötterna fått gå tillräckligt idag så vi bestämmer oss för att ta en taxi hem. Vi kommer ganska lång bit på vägen, men när han kör fast i en kö tycker vi att det räcker och kliver ur. Tänk om killen nu satt sig i den långsammaste kön för att tjäna extra pengar. Så går Anders och jag ur och lämnar honom ensam i missären. Långnäsa för honom.
Hemma i lägenheten tar jag och lägger mig på soffan och slappar till Dido. Jag kommer att tänka på en diskussion jag hade med Kristofer rörande Didos utseende för ett ganska långt tag sen. Så här gick den med mig vid avsparken:
-Dido, när jag första gången såg henne, så såg hon inte ut som jag tänkt mig.
-Hur trodde du hon skulle se ut?
-Jag vet inte...
-Det här är den dummaste konversation jag haft på länge.
Troligen den dummaste sen senaste gången vi samtalade.
torsdag 20 mars 2008
14726880 minuter
Och där passerar jag gränsen 14726880 minuter sen jag för första gången såg dagens ljus. Vanligtvis brukar jag sova när liknande livsmilstolpar inträffar. Men tack vare att jag jag nu befinner mig i framtiden så fick jag uppleva det i vaket tillstånd.
Kan nämna det också att en lite underlig bieffekt av löpningen var träningsvärk i underarmarna. Löpningen är det jag kan tänka mig att det kom ifrån, eftersom det är den enda fysiska aktivitet jag gjort på ett tag nu.
Tusan också, tidsstämpeln sattes när jag började inlägget och inte när jag postade. Ytterligare en missräkning...
Kan nämna det också att en lite underlig bieffekt av löpningen var träningsvärk i underarmarna. Löpningen är det jag kan tänka mig att det kom ifrån, eftersom det är den enda fysiska aktivitet jag gjort på ett tag nu.
Tusan också, tidsstämpeln sattes när jag började inlägget och inte när jag postade. Ytterligare en missräkning...
onsdag 19 mars 2008
Åkommor
Sviterna efter maran var lindrigare än väntat. Igen. Efter Stockholm hade jag räknat med att vara helt trasig ett bra tag, men kom undan med träningsvärk. Just därför var jag rädd för att jag tappat respekten och att det den här gången skulle slå åt andra hållet. Kanske har just de tankarna ändå förberett mig. Så att det slår till nästa gång i istället, osv osv. Frånvaron av önskad sömnmängd innan löpningen gjorde att insomnandet skedde tidigt på söndagkvällen. Vid 10-tiden slocknade jag och vaknade på riktigt vid halvåttasnåret. Under natten vaknade jag ibland när jag ville byta ställning och högerknä gjorde ont. Tanken att ta taxi till jobbet på måndagmorgonen hade slagit mig tidigare, men jag antog med utgångspunkt från besvärliga landningar på köksstolen, bland andra, att det säkert smärtar mindre att gå än att krångla sig i och ur en bil. Så jag tog fötterna till jobbet. Det gick hyffsat bra, blåsorna under höger stortå gör ont och knäna smärtar lite i trappor och nerförsbackar. I lår och vader är det som lätt träningsvärk vid gång i trappor.
Idag tisdag så har blåsorna under högerfoten spruckit, vilket underlättar gången. Det känns fortfarande som en lättare form av träningsvärk vid gång i trappor och andra lutningar. Annars ter sig kroppen som vanligt. Jag ska påpeka att kroppen fungerar som vanligt för vardagssaker. Skulle jag utsätta den för kraftprövningar skulle den säkert säga ifrån. Så snabb är jag nog inte på återhämtning.
Så gör det lite ont i tårna, kanske dags att skaffa tunnare löparstrumpor. Eller nya löparskor, de börjar bli lite till milen nu. Välsprungna med andra ord. Jag har haft tanken på att låta dem få se ålderns höst i Korea, men samtidigt vill jag ha med dem till nästa inköpsställe, så de kan se hur jag sliter mina skor.
Marathoninlägget är inte bortglömt, det ligger på skissbordet, eller i formuleringsmalpåsen...
Idag tisdag så har blåsorna under högerfoten spruckit, vilket underlättar gången. Det känns fortfarande som en lättare form av träningsvärk vid gång i trappor och andra lutningar. Annars ter sig kroppen som vanligt. Jag ska påpeka att kroppen fungerar som vanligt för vardagssaker. Skulle jag utsätta den för kraftprövningar skulle den säkert säga ifrån. Så snabb är jag nog inte på återhämtning.
Så gör det lite ont i tårna, kanske dags att skaffa tunnare löparstrumpor. Eller nya löparskor, de börjar bli lite till milen nu. Välsprungna med andra ord. Jag har haft tanken på att låta dem få se ålderns höst i Korea, men samtidigt vill jag ha med dem till nästa inköpsställe, så de kan se hur jag sliter mina skor.
Marathoninlägget är inte bortglömt, det ligger på skissbordet, eller i formuleringsmalpåsen...
söndag 16 mars 2008
Seoul Marathon 2008
Hämta marathonpaket
Som anmäld till marathon ska man få ett paket med startnummer, tidtagningschip och t-shirt skickat till sig. Om man angivit en korrekt koreansk adress. Lyckas man inte med det får man hämta sitt paket på en plats och tid som arrangörerna bestämt. Typ "papperskorgen vid Jamsil station, klockan 1800. Kom själv." Jag hade dock försökt få rätt på min adress via arrangörens hemsida, jag var inte och ändrade efter hand som jag insåg hur adressen fungerar. Sista gången jag ville modifiera så gick det inte. Så jag var helt enkelt osäker på hur jag lyckats. I torsdags morse hade jag fortfarande inte sett röken av något startkit. Så jag tar mig ner i receptionen och frågar om det har kommit någon post till mig. Receptionisten talar i princip ingen engelska, så hon ringer sin, som hon tycker, engelsspråkiga kollega. Vår dialog:
"I want to pick up a packet."
"Do you want to connect to the internet?"
Japp, precis, det är ett ip-paket jag kommit ner till receptionen för att hämta. En kompis skickade ett sånt till mig igår. Man får nog ingen vidare pingtid... Skön koppling av receptionisten, rätt så IT. Eller så hade jag lyckats förvirra henne genom att tidigare fråga säga "I'd like to check my post, I think someone has sent mail, a packet, to me?" Till slut lyckas jag dock förklara att det är min snigelpost jag vill undersöka. Och tro det eller ej, men paketet har faktiskt kommit fram! Det trodde jag aldrig skulle fungera. Inte för att jag tvivlar på det koreanska postsystemet, men min egen förmåga att ange en femradig adress i ett formulär med två rader.
Nu ska vi se om jag kan få ner marathonhistorien på ett organiserat sätt. Det har ju varit rätt så tyst om marathon den senaste tiden. Det är inte så att jag har dolt formen, snarare tvärt om. Jag ville inte erkänna hur illa förberedeserna gått. Faktum är att jag aldrig haft såna tvivel om jag skulle klara av att genomföra ett lopp som inför det här. Jag vet, hur ser det ut med mentala bilder och det blir som man tänker sig? Inget vidare va?
Uppladdning
Förra helgen rasade min mage på fredagkvällen, och fortsatte att skicka ut maten som om jag bypassopererat hela systemet. Troligen någon eftersläng av Indien. Sådan var magen fram till söndagkväll. Så måndagsfrukosten var det första som stannade kvar. Vid det här laget gick magen in i korealäge, behåll allt. Fram till i fredags kväll hade fortfarande inte något annat än vätska lämnat kroppen. Därav min jakt på katrinplommon. Det kan ju tyckas dåligt att gå ut och dricka "en" öl så snart inpå marathon. "En" är ju inget absolut tal när det är öl som räknas. Men jag hade en tanke med mitt öldrickande, att få igång systemet igen. Planen tyckte sig fungera och på lördagen var kroppen lite mer sig själv igen. Sen har allas frågor om det jag håller på med är nyttigt börjat påverka mig. Det tycker jag inte om, jag vill inte gå runt och oroa mig för saker. Så kanske är det läge att försöka få till en läkarundersökning för att se att allt står rätt till så kan jag gå vidare och skita i hypokondritankarna. så till start kommer jag nu med en kropp som har svängt mellan extremer, men som nu tycks befinna sig i ett normaltillstånd. Frågan är om den egentligen är där för att stanna eller om den är på väg åt något annat håll. Men jag lovar mig själv att om kroppen ger någon dålig signal under loppet så ska jag kliva av. Samtidigt känner jag mig själv, att ge upp är inte lätt.
Inför start
Jag hade sovit någon timme för lite natten mellan fredagen och lördagen, med förhoppningen om att somna tidigt på lördagen. Marastarten går klockan 08:00 på söndag morgon och klockan sju ska man vara på plats. Jag tänkte ta tunnelbana dit, vilket innebär att jag borde sticka hemifrån vid sextiden. Det är baserat på mina antagningar, eftersom Seouls tunnelbanasida verkar nere så får jag lita på att det är en bra uppskattning. Klockan nio på lördagkvällen ligger jag i sängen och är precis på väg att komma till ro. Men så skiter det sig, big time. Fråga mig inte varför, men tankarna börjar snurra. Inte på maran i sig, men hela livet. Sånt som händer ibland. Sen är det klart att maran är med och spökar, och troligen det som satte igång tankespiralen. Det är drygt när man börjar räkna timmarna som är kvar att sova innan det är dags att gå upp. Min klocka står på 5:15. Vid halv tolvtiden går jag upp, äter upp mackan jag tänkt ha till frukost, ställer om klockan till 5:30. Tänkte ta något på vägen till start istället. Matten går över från att räkna antal timmars sömn till en önskan om att få sova fler timmar än det antal timmar jag ska springa imorgon. Till slut tar jag till Mew-tricket. Mews Frengers på låg volym brukar få mig att koppla av, så vid tvåtiden finner jag och sömnen varandra.
Morgonen
Tre och en halv timme senare ringer klockan. Lite förvånad av signalen tar jag mig ändå upp direkt. Under gomorgonkissen tar jag vilopulsen, 44, verkar ok. Trär på mig kläderna och tar mig iväg till tunnelbanan. Känner lite stress, hur bra är min tidsuppskattning när det gäller tunnelbanesystemet? Det faktum att minskande avstånd till starten ökar antalet löpare får mig lugnare. På vägen slår det mig att mitt startnummer består av fyra på varandra följande siffror i mitt barndoms telefonnummer, 5557. Det måste ju vara ett gott tecken. På Gwanghwamun, stationen vid start, är det fullt med löpare och linementlukten är härligt påtaglig. Jag trär av mig överdragsbyxorna, gör mig av med underställströjan, tar sista tuggorna av mackan och går ut till startområdet. Informationsmängden som finns på engelska är kraftigt begränsad, men har man gjort något lopp förut så känner man igen sig. Det fungerar som vanligt. Så jag kan göra som jag brukar, går in i min egna lilla bubbla och låter det som händer runt omkring mig hända utan mitt engagemang. En sista vätsketömning innan löpningen är på sin plats. Jag ställer mig i kön. Någon driftig person ställer sig och börjar knuffa på en av majorna. Försöker han genomföra det gamla välttricket? Borde man inte göra så här offenligt kan man tycka. Vid lite närmare studier inser jag att han vill flytta majan någon meter bakåt. En annan listig person har parkerat sitt fordon för fyra major. Förhoppningsvis innan någon hunnit in. Jag gör det jag ska, tar av mig överdragsjackan, stoppar ner den i påsen som jag lämnar för transport till målet. Sen börjar den kalla väntan på start.
Loppet
08:00 bränner de av ett fyrverkerinummer och jubel hörs. Det är starten som har gått. Men i ledet där jag står händer inte mycket. Jag listar ganska snart ut att det bara är eliten som har fått sticka iväg. Vi andra får stå och frysa lite till. De koreanska friskisledarna utklädda till skoldressflickor har gjort sitt bästa för att värma upp löparna. Strax ropar de ut något i högtalarna som jag tolkar som koreanska. Plötsligt ställer sig alla i prydliga led och börjar massera axlar och rygg på personen framför. Själv förstod jag först varken vad som sades eller vad som hände, men snart fick jag också vara med i ett av leden. Så ropas det något igen och alla vänder sig om och masserar sin tidigare massör. En mycket spännande och annorlunda upplevelse som uppskattades. Trots att jag egentligen tycker väldigt illa om kroppskontakt med folk jag inte känner så var det här något som gick hem. Att få lite kontakt innan kanske minskar risken för att man springer över varandra i starten, man har ju ändå tagit på varandras axlar.
En andra fyrverkerikavalkad blåses av och det är vår tur att springa. Vi passerar startlinjen till mycket pampig musik. (Sista halvminuten i Enigmas The Gate, som nog är något klassiskt stycke jag inte kan namnet på, facit?) Strax efter dånet lagt sig, musiken tonat ut och kamerahelikoptern försvunnit är det bara löparna och staden kvar, bokstavligt talat. En cinematisk känsla av en ödestad infinner sig. Det magiskt att springa i ett Seoul som ännu inte vaknat. Mitt bland skyskraporna i mångmiljonstadens kärna befinner vi oss, och det enda som hörs är ljudet av tusentals löpsteg. Ni kan kalla mitt liv för torftigt och innehållsfattigt, men den här upplevelsen är något av det häftigaste jag varit med om.
Mina tvivel på min egen kropp har lett mig till att låta kroppen styra och huvudet lyda. Annars har jag en tendens att låta huvudet vara högsta hönset, hönshjärna som man säger, där kroppen är slav under hjärnans önskan. Nu är det ju inte så lätt som en enkelriktad ordergivning, utan något av en dialog. Men jag förstår iaf vad jag menar, kanske gör du det också. Så jag komfortspringer första halvan av loppet där jag håller pulsen mellan 150-160. När jag närmar mig halvvägsmarkeringen gör sig blåsan påmind och magen börjar bubbla. Gårdagkvällens katrinplommon kanske kom in i systemet för sent. En missräkning. Jag ser några andra löpare ta sig in i en liten gränd, så jag gör likadant. Där finner jag en toalett. Jag smiter in efter ett kort tags köande. När jag ska ta mig ut igen står tre koreaner och kissar i kors, eller tipi eller vad det blir för geometrisk figur, ner i golvbrunnen. Det är lite trångt att ta sig förbi, men under lopp är man inte lika finkänslig som annars. Så jag tränger mig ut och är snart på banan igen. Apropå banan så tar jag mig en halv banan när jag väl är ute igen. Kanske inte helt hygienmässigt optimalt när man precis trocklat sig förbi skvalande svettiga löpare i en halvsunkig underdimensionerad vvs-anläggning. Men bananer är ju också gula. Vid den här delen av loppet har det börjat göra ont i vänster stortå. Kroppen har i övrigt skött sig så pass bra så jag beslutar mig för att entlediga den lite av ansvaret och låta huvudet ta över mer av bestämmanderätten. Stortåproblemen avtar och magen lugnar ner sig. Skönt. Halvvägs visar klockan 1:48:24 och jag inser att håller jag samma tempo så slår jag min tid från Stockholm. Huruvida jag lät huvudet ta över kontrollen innan den här insikten minns jag inte. Det kan mycket väl vara så att händelserna egentligen utspelar sig i omvänd ordning, om jag känner mig själv rätt. Vid 25 km får jag blåskänningar under höger stortå. Men det är inget att göra åt tycker jag utan fortsätter. Vid 30 km börjar det gå rätt så tungt, men vätskedepåerna med sportdryck var femte kilometer håller kroppen igång. Vädret har varit perfekt hela vägen. Lite kallt under väntan, men klart och soligt värmande under löpningen. Vid 32 km tappar gps:en kontakten med satelliterna och återfår den inte på hela vägen tyvärr. Sista kilometern in i mål är det bara att släppa lös benen och ligga på. Det går förvånansvärt lätt och publiken hejar på. Längs vägen är det unga tjejer som hejat ihärdigast, ibland låter det som de säger: "Go white guy!" Fast det kan lika gärna vara något på koreanska. Inne på olympiastadion är det lite tråkigt ofullsatt och inte alls samma känsla som att gå i mål i Stockholm. Fast sen är glädjen att gå i mål omvänt proportionell mot välmåendet under loppet. Och den här gången ville jag njuta av resan. Jag gick ingenting under loppet förutom ett par steg vid kontrollerna för att få större mängd dricka i mig än på mig.
Hemgång
Efter målgång var det lite stretchning, uthämtande av medalj och goodie bag. Jag sätter mig i solen på löparbanan utanför stadion med godsakerna och njuter. Hur jag ska ta mig hem har jag funderat på men inte kommit fram till något beslut, taxi eller gå. Det är runt fyra kilometer. Kan vara en bra nedvarvning. Jag börjar gå men inser att det nog kommer kännas rätt drygt och långt. Bestämmer mig för att ta en taxi. Under tiden jag går och letar en taxi stöter jag dock på en man som frågar om jag sprungit. Jag erkänner och han berättar att han har varit och fotat löparna. Han undrar om jag har något visitkort. Det hade jag inte. Han vill nämligen ha min e-mail så han kan maila mig bilder om han skulle råkat fota mig. Både lite läskigt och roligt känns det. Jag blir alltid lite misstänksam när folk är trevliga. Vilken sund inställning? Kanske är jag rädd för att de ska vänta sig saker tillbaka. Vi går och småsnackar om foton och sportevenemang och jag får hans visitkort. Jag kan ringa honom när som helst säger han. Så trevligt. När han viker av har jag kommit halvvägs hem och det är lika bra att gå resterande sträckan också. Hemma i lägenheten ser jag till att föreviga mitt slitna uttryck efter för lite sömn och för mycket löpning. Fotot är taget direkt vid hemkomst, inte ens saltet från ansiktet är borttorkat.
Som anmäld till marathon ska man få ett paket med startnummer, tidtagningschip och t-shirt skickat till sig. Om man angivit en korrekt koreansk adress. Lyckas man inte med det får man hämta sitt paket på en plats och tid som arrangörerna bestämt. Typ "papperskorgen vid Jamsil station, klockan 1800. Kom själv." Jag hade dock försökt få rätt på min adress via arrangörens hemsida, jag var inte och ändrade efter hand som jag insåg hur adressen fungerar. Sista gången jag ville modifiera så gick det inte. Så jag var helt enkelt osäker på hur jag lyckats. I torsdags morse hade jag fortfarande inte sett röken av något startkit. Så jag tar mig ner i receptionen och frågar om det har kommit någon post till mig. Receptionisten talar i princip ingen engelska, så hon ringer sin, som hon tycker, engelsspråkiga kollega. Vår dialog:
"I want to pick up a packet."
"Do you want to connect to the internet?"
Japp, precis, det är ett ip-paket jag kommit ner till receptionen för att hämta. En kompis skickade ett sånt till mig igår. Man får nog ingen vidare pingtid... Skön koppling av receptionisten, rätt så IT. Eller så hade jag lyckats förvirra henne genom att tidigare fråga säga "I'd like to check my post, I think someone has sent mail, a packet, to me?" Till slut lyckas jag dock förklara att det är min snigelpost jag vill undersöka. Och tro det eller ej, men paketet har faktiskt kommit fram! Det trodde jag aldrig skulle fungera. Inte för att jag tvivlar på det koreanska postsystemet, men min egen förmåga att ange en femradig adress i ett formulär med två rader.
Nu ska vi se om jag kan få ner marathonhistorien på ett organiserat sätt. Det har ju varit rätt så tyst om marathon den senaste tiden. Det är inte så att jag har dolt formen, snarare tvärt om. Jag ville inte erkänna hur illa förberedeserna gått. Faktum är att jag aldrig haft såna tvivel om jag skulle klara av att genomföra ett lopp som inför det här. Jag vet, hur ser det ut med mentala bilder och det blir som man tänker sig? Inget vidare va?
Uppladdning
Förra helgen rasade min mage på fredagkvällen, och fortsatte att skicka ut maten som om jag bypassopererat hela systemet. Troligen någon eftersläng av Indien. Sådan var magen fram till söndagkväll. Så måndagsfrukosten var det första som stannade kvar. Vid det här laget gick magen in i korealäge, behåll allt. Fram till i fredags kväll hade fortfarande inte något annat än vätska lämnat kroppen. Därav min jakt på katrinplommon. Det kan ju tyckas dåligt att gå ut och dricka "en" öl så snart inpå marathon. "En" är ju inget absolut tal när det är öl som räknas. Men jag hade en tanke med mitt öldrickande, att få igång systemet igen. Planen tyckte sig fungera och på lördagen var kroppen lite mer sig själv igen. Sen har allas frågor om det jag håller på med är nyttigt börjat påverka mig. Det tycker jag inte om, jag vill inte gå runt och oroa mig för saker. Så kanske är det läge att försöka få till en läkarundersökning för att se att allt står rätt till så kan jag gå vidare och skita i hypokondritankarna. så till start kommer jag nu med en kropp som har svängt mellan extremer, men som nu tycks befinna sig i ett normaltillstånd. Frågan är om den egentligen är där för att stanna eller om den är på väg åt något annat håll. Men jag lovar mig själv att om kroppen ger någon dålig signal under loppet så ska jag kliva av. Samtidigt känner jag mig själv, att ge upp är inte lätt.
Inför start
Jag hade sovit någon timme för lite natten mellan fredagen och lördagen, med förhoppningen om att somna tidigt på lördagen. Marastarten går klockan 08:00 på söndag morgon och klockan sju ska man vara på plats. Jag tänkte ta tunnelbana dit, vilket innebär att jag borde sticka hemifrån vid sextiden. Det är baserat på mina antagningar, eftersom Seouls tunnelbanasida verkar nere så får jag lita på att det är en bra uppskattning. Klockan nio på lördagkvällen ligger jag i sängen och är precis på väg att komma till ro. Men så skiter det sig, big time. Fråga mig inte varför, men tankarna börjar snurra. Inte på maran i sig, men hela livet. Sånt som händer ibland. Sen är det klart att maran är med och spökar, och troligen det som satte igång tankespiralen. Det är drygt när man börjar räkna timmarna som är kvar att sova innan det är dags att gå upp. Min klocka står på 5:15. Vid halv tolvtiden går jag upp, äter upp mackan jag tänkt ha till frukost, ställer om klockan till 5:30. Tänkte ta något på vägen till start istället. Matten går över från att räkna antal timmars sömn till en önskan om att få sova fler timmar än det antal timmar jag ska springa imorgon. Till slut tar jag till Mew-tricket. Mews Frengers på låg volym brukar få mig att koppla av, så vid tvåtiden finner jag och sömnen varandra.
Morgonen
Tre och en halv timme senare ringer klockan. Lite förvånad av signalen tar jag mig ändå upp direkt. Under gomorgonkissen tar jag vilopulsen, 44, verkar ok. Trär på mig kläderna och tar mig iväg till tunnelbanan. Känner lite stress, hur bra är min tidsuppskattning när det gäller tunnelbanesystemet? Det faktum att minskande avstånd till starten ökar antalet löpare får mig lugnare. På vägen slår det mig att mitt startnummer består av fyra på varandra följande siffror i mitt barndoms telefonnummer, 5557. Det måste ju vara ett gott tecken. På Gwanghwamun, stationen vid start, är det fullt med löpare och linementlukten är härligt påtaglig. Jag trär av mig överdragsbyxorna, gör mig av med underställströjan, tar sista tuggorna av mackan och går ut till startområdet. Informationsmängden som finns på engelska är kraftigt begränsad, men har man gjort något lopp förut så känner man igen sig. Det fungerar som vanligt. Så jag kan göra som jag brukar, går in i min egna lilla bubbla och låter det som händer runt omkring mig hända utan mitt engagemang. En sista vätsketömning innan löpningen är på sin plats. Jag ställer mig i kön. Någon driftig person ställer sig och börjar knuffa på en av majorna. Försöker han genomföra det gamla välttricket? Borde man inte göra så här offenligt kan man tycka. Vid lite närmare studier inser jag att han vill flytta majan någon meter bakåt. En annan listig person har parkerat sitt fordon för fyra major. Förhoppningsvis innan någon hunnit in. Jag gör det jag ska, tar av mig överdragsjackan, stoppar ner den i påsen som jag lämnar för transport till målet. Sen börjar den kalla väntan på start.
Loppet
08:00 bränner de av ett fyrverkerinummer och jubel hörs. Det är starten som har gått. Men i ledet där jag står händer inte mycket. Jag listar ganska snart ut att det bara är eliten som har fått sticka iväg. Vi andra får stå och frysa lite till. De koreanska friskisledarna utklädda till skoldressflickor har gjort sitt bästa för att värma upp löparna. Strax ropar de ut något i högtalarna som jag tolkar som koreanska. Plötsligt ställer sig alla i prydliga led och börjar massera axlar och rygg på personen framför. Själv förstod jag först varken vad som sades eller vad som hände, men snart fick jag också vara med i ett av leden. Så ropas det något igen och alla vänder sig om och masserar sin tidigare massör. En mycket spännande och annorlunda upplevelse som uppskattades. Trots att jag egentligen tycker väldigt illa om kroppskontakt med folk jag inte känner så var det här något som gick hem. Att få lite kontakt innan kanske minskar risken för att man springer över varandra i starten, man har ju ändå tagit på varandras axlar.
En andra fyrverkerikavalkad blåses av och det är vår tur att springa. Vi passerar startlinjen till mycket pampig musik. (Sista halvminuten i Enigmas The Gate, som nog är något klassiskt stycke jag inte kan namnet på, facit?) Strax efter dånet lagt sig, musiken tonat ut och kamerahelikoptern försvunnit är det bara löparna och staden kvar, bokstavligt talat. En cinematisk känsla av en ödestad infinner sig. Det magiskt att springa i ett Seoul som ännu inte vaknat. Mitt bland skyskraporna i mångmiljonstadens kärna befinner vi oss, och det enda som hörs är ljudet av tusentals löpsteg. Ni kan kalla mitt liv för torftigt och innehållsfattigt, men den här upplevelsen är något av det häftigaste jag varit med om.
Mina tvivel på min egen kropp har lett mig till att låta kroppen styra och huvudet lyda. Annars har jag en tendens att låta huvudet vara högsta hönset, hönshjärna som man säger, där kroppen är slav under hjärnans önskan. Nu är det ju inte så lätt som en enkelriktad ordergivning, utan något av en dialog. Men jag förstår iaf vad jag menar, kanske gör du det också. Så jag komfortspringer första halvan av loppet där jag håller pulsen mellan 150-160. När jag närmar mig halvvägsmarkeringen gör sig blåsan påmind och magen börjar bubbla. Gårdagkvällens katrinplommon kanske kom in i systemet för sent. En missräkning. Jag ser några andra löpare ta sig in i en liten gränd, så jag gör likadant. Där finner jag en toalett. Jag smiter in efter ett kort tags köande. När jag ska ta mig ut igen står tre koreaner och kissar i kors, eller tipi eller vad det blir för geometrisk figur, ner i golvbrunnen. Det är lite trångt att ta sig förbi, men under lopp är man inte lika finkänslig som annars. Så jag tränger mig ut och är snart på banan igen. Apropå banan så tar jag mig en halv banan när jag väl är ute igen. Kanske inte helt hygienmässigt optimalt när man precis trocklat sig förbi skvalande svettiga löpare i en halvsunkig underdimensionerad vvs-anläggning. Men bananer är ju också gula. Vid den här delen av loppet har det börjat göra ont i vänster stortå. Kroppen har i övrigt skött sig så pass bra så jag beslutar mig för att entlediga den lite av ansvaret och låta huvudet ta över mer av bestämmanderätten. Stortåproblemen avtar och magen lugnar ner sig. Skönt. Halvvägs visar klockan 1:48:24 och jag inser att håller jag samma tempo så slår jag min tid från Stockholm. Huruvida jag lät huvudet ta över kontrollen innan den här insikten minns jag inte. Det kan mycket väl vara så att händelserna egentligen utspelar sig i omvänd ordning, om jag känner mig själv rätt. Vid 25 km får jag blåskänningar under höger stortå. Men det är inget att göra åt tycker jag utan fortsätter. Vid 30 km börjar det gå rätt så tungt, men vätskedepåerna med sportdryck var femte kilometer håller kroppen igång. Vädret har varit perfekt hela vägen. Lite kallt under väntan, men klart och soligt värmande under löpningen. Vid 32 km tappar gps:en kontakten med satelliterna och återfår den inte på hela vägen tyvärr. Sista kilometern in i mål är det bara att släppa lös benen och ligga på. Det går förvånansvärt lätt och publiken hejar på. Längs vägen är det unga tjejer som hejat ihärdigast, ibland låter det som de säger: "Go white guy!" Fast det kan lika gärna vara något på koreanska. Inne på olympiastadion är det lite tråkigt ofullsatt och inte alls samma känsla som att gå i mål i Stockholm. Fast sen är glädjen att gå i mål omvänt proportionell mot välmåendet under loppet. Och den här gången ville jag njuta av resan. Jag gick ingenting under loppet förutom ett par steg vid kontrollerna för att få större mängd dricka i mig än på mig.
Hemgång
Efter målgång var det lite stretchning, uthämtande av medalj och goodie bag. Jag sätter mig i solen på löparbanan utanför stadion med godsakerna och njuter. Hur jag ska ta mig hem har jag funderat på men inte kommit fram till något beslut, taxi eller gå. Det är runt fyra kilometer. Kan vara en bra nedvarvning. Jag börjar gå men inser att det nog kommer kännas rätt drygt och långt. Bestämmer mig för att ta en taxi. Under tiden jag går och letar en taxi stöter jag dock på en man som frågar om jag sprungit. Jag erkänner och han berättar att han har varit och fotat löparna. Han undrar om jag har något visitkort. Det hade jag inte. Han vill nämligen ha min e-mail så han kan maila mig bilder om han skulle råkat fota mig. Både lite läskigt och roligt känns det. Jag blir alltid lite misstänksam när folk är trevliga. Vilken sund inställning? Kanske är jag rädd för att de ska vänta sig saker tillbaka. Vi går och småsnackar om foton och sportevenemang och jag får hans visitkort. Jag kan ringa honom när som helst säger han. Så trevligt. När han viker av har jag kommit halvvägs hem och det är lika bra att gå resterande sträckan också. Hemma i lägenheten ser jag till att föreviga mitt slitna uttryck efter för lite sömn och för mycket löpning. Fotot är taget direkt vid hemkomst, inte ens saltet från ansiktet är borttorkat.
lördag 15 mars 2008
White day
Jag tyckte ju att det var lite lyxigt med alla hjärtans dag här, att det är tjejerna som ger killarna choklad. Men det var så klart inte något som kom bara så där, utan baktanke. Nej då, igår kom den så kallade white day, en tradition från Japan om jag fått det rätt om foten. Då ska killen besvara gåvan, och gärna med en finare present. Så igår när jag var nere i Coex på jakt efter torkade katrinplommon gick alla paren runt där nere och såg extra kära ut. Under jakten fick jag en tandkrämstub stucken i handen på mig av någon reklamnisse, eller reklamkim som de kanske heter här. Men det var först idag jag gjorde kopplingen mellan whitening tandkräm och white day, undrar om reklamkim också kopplat.
Vi var på ett uteställe igår och tog en öl. När vi var på väg därifrån kommer en av de anställda springande efter oss på gatan viftandes med en del sedlar. Vi lyckades inte riktigt lista ut vad hon ville, om det var så att hon trodde att vi tappat pengarna eller om hon ville köpa oss tillbaka... Troligen det förstnämnda alternativet. Det är som sagt noga med vem som är pengarnas rättmätige ägare. Jag har ännu inte provat att betala för lite någon gång, kanske är det lugnt, precis som det är lugnt att i Sverige betala för mycket.
I morse, som idag inträffade vid mitt på dagen, var Anders, Stefan och jag och åt brunch. En riktigt fin macka med grillad kyckling och våffla som dessert. På vägen därifrån gick vi förbi en del bilar i den lite exklusivare prisklassen. Det fick oss att fundera lite på små minnesregler som kan vara bra att ha i åtanke innan man råkar köpa något av den kalibern. Följande två dök upp:
I torsdags kom min koreavistelses andra nederbörd. Ted och jag befann oss en bit utanför Seoul och skulle ta oss hem vid 18-tiden. Vi var inte ensamma om att ha den planen. Så i regnfall i det som ännu inte borda vara skymning men blir skymning ändå, med en sikt som diset begränsar till ett par hundra meter, sitter vi i en kö som rullar på i 20 km/h ett par mil från Seoul. Halvmissär. Vi roade oss med att räkna på hur många bilar det kunde vara på vägen, eller snarare oroade. Fem filer i vardera riktningen, tio meter mellan varje bil och tre mil väg, 30 000 bilar. Det är ett par stycken. Antalet människor var troligen 30 001, eftersom Ted och jag delade bil. Sen hann vi börja räkna på bränsleåtgång också. Härligt med bil!
Jag har blivit lite av en stammis på kinastället som ligger i källaren. Tre gånger har det blivit inräknat kvällens visit. Antingen har de med min besöksfrekvens listat ut att jag bor i huset eller så har de tröttnat på att jag sitter och dricker upp deras te medan jag väntar på maten. Idag erbjöd han mig iaf hemleverans. Jag passade på att njuta när jag tog emot maten vid dörren, tackade och stängde, utan att behöva höra: "After you, sir. Shall I present the food for you?"
Vi var på ett uteställe igår och tog en öl. När vi var på väg därifrån kommer en av de anställda springande efter oss på gatan viftandes med en del sedlar. Vi lyckades inte riktigt lista ut vad hon ville, om det var så att hon trodde att vi tappat pengarna eller om hon ville köpa oss tillbaka... Troligen det förstnämnda alternativet. Det är som sagt noga med vem som är pengarnas rättmätige ägare. Jag har ännu inte provat att betala för lite någon gång, kanske är det lugnt, precis som det är lugnt att i Sverige betala för mycket.
I morse, som idag inträffade vid mitt på dagen, var Anders, Stefan och jag och åt brunch. En riktigt fin macka med grillad kyckling och våffla som dessert. På vägen därifrån gick vi förbi en del bilar i den lite exklusivare prisklassen. Det fick oss att fundera lite på små minnesregler som kan vara bra att ha i åtanke innan man råkar köpa något av den kalibern. Följande två dök upp:
- Behöver du fundera på vad bilen kostar är den inget för dig, och
- Har du inte råd att köpa två ska du inte köpa en
I torsdags kom min koreavistelses andra nederbörd. Ted och jag befann oss en bit utanför Seoul och skulle ta oss hem vid 18-tiden. Vi var inte ensamma om att ha den planen. Så i regnfall i det som ännu inte borda vara skymning men blir skymning ändå, med en sikt som diset begränsar till ett par hundra meter, sitter vi i en kö som rullar på i 20 km/h ett par mil från Seoul. Halvmissär. Vi roade oss med att räkna på hur många bilar det kunde vara på vägen, eller snarare oroade. Fem filer i vardera riktningen, tio meter mellan varje bil och tre mil väg, 30 000 bilar. Det är ett par stycken. Antalet människor var troligen 30 001, eftersom Ted och jag delade bil. Sen hann vi börja räkna på bränsleåtgång också. Härligt med bil!
Jag har blivit lite av en stammis på kinastället som ligger i källaren. Tre gånger har det blivit inräknat kvällens visit. Antingen har de med min besöksfrekvens listat ut att jag bor i huset eller så har de tröttnat på att jag sitter och dricker upp deras te medan jag väntar på maten. Idag erbjöd han mig iaf hemleverans. Jag passade på att njuta när jag tog emot maten vid dörren, tackade och stängde, utan att behöva höra: "After you, sir. Shall I present the food for you?"
tisdag 11 mars 2008
Försvarstal
Sista kvällen i Bangalore var Jens och jag på guidad tur med en taxichaufför. Han körde förbi en del tempel och byggnader där de som styr staden håller till och så. Till sist frågade han om vi ville handla. Jag var rätt tveksamt inställd till shopping med chaufförs hjälp då dessa kan ta rätt många timmar när chauffören kan ha många kompisar med butik. Jens ville å andra sidan ha en träelefant så vi tackade ja. Vi hamnade i en turistbutik med priser... Ja, priser helt enkelt som var ganska höga. Men Jens fick sin elefant och jag fick i fem minuter av mitt liv tacka nej till en cellplastkopia av något kännt hus. Jag ska inte klaga, fick ju ändå lära mig att när killen som byggde eller ritade huset var färdig fick sina händer avhuggna så han inte skulle kunna göra något likadant byggnadsverk någon annanstans.
Jag såg som sagt mycket mindre av Indien än vad jag från början tänkt. Eller först hade jag tänkt se väldigt lite, eftersom jag bara skulle vara där under arbetstid. Arbetsdagen är ju som bekant i runda slängar 24 timmar. Men när det blev förlängt och helgen skulle spenderas där så ändrades min inställning till att se mer av landet. Men när Jens sen blev sjuk så sjönk dessa planer som saker som inte flyter. Trams... Anders och Måns-stöld rakt av bortsett från verbet... förlåt. Men! Jag har sett en arbetsplats och jobbat tillsammans med the locals, samt ätit i ett företags lunchrestaurang. Det är ändå något! Det här skriver jag inte för att övertyga någon annan om någonting, utan för att försvara mig själv mot mina tankar om att jag borde gjort något ner vistelsen.
Sist en fråga om någonting helt annat: Vad skulle du minst ogärna träffa på i sängen: En dödlig giftspindel eller en odödlig giftspindel?
När jag ändå är utanför ämnet kan jag passa på att rekommendera Kristofers löpsedelgenerator. Den fick mig att nästan dreggla ner mig med tandkräm. Men som tur var flög likt en superhjälte en hand in och stoppade skummets fall innan det slogs sönder till oigenkännlighet mot mina jeans. Eller kanske inte riktigt likt en superhjälte. För handen flög med handflatan uppåt, och ska man likna handen med en superhjälte får nog flatan vara magen. Och superhjältar flyger väl oftast med magen mot jorden om jag inte missminner mig. Trots att det rent aerodynamiskt borde vara bättre att flyga med en världsfrånvänd mage. Nu känner jag att jag är ute och leviterar i väldigt tunn luft, men så här tänker jag. Som jag förståt det här med vingar så handlar det om att få luften att ta en längre väg över vingen än under för att få luftkraft. Om då superhjälten har rak rygg, som sig bör, och muskulös bringa, enligt mallen, även om en liten ölkagge också borde fungera, så blir ju vägen över bröstkorgen och magen längre än den över ryggen. Slutsats, bättre lyftkraft med ryggen mot jorden. Huruvida fötterna ställer till det struntar jag i. Han kan sätta dem i Chaplinposition så att de i princip blir symmetriska kring planet som skiljer hans fram- och baksida. Tycker du jag kom från ämnet... Kanske en smula, min vana trogen. Här är länken till generatorn, bara att ladda om sidan för en ny löpsedel. Neat!
http://www.student.itn.liu.se/~krifa472/humor/
Jag såg som sagt mycket mindre av Indien än vad jag från början tänkt. Eller först hade jag tänkt se väldigt lite, eftersom jag bara skulle vara där under arbetstid. Arbetsdagen är ju som bekant i runda slängar 24 timmar. Men när det blev förlängt och helgen skulle spenderas där så ändrades min inställning till att se mer av landet. Men när Jens sen blev sjuk så sjönk dessa planer som saker som inte flyter. Trams... Anders och Måns-stöld rakt av bortsett från verbet... förlåt. Men! Jag har sett en arbetsplats och jobbat tillsammans med the locals, samt ätit i ett företags lunchrestaurang. Det är ändå något! Det här skriver jag inte för att övertyga någon annan om någonting, utan för att försvara mig själv mot mina tankar om att jag borde gjort något ner vistelsen.
Sist en fråga om någonting helt annat: Vad skulle du minst ogärna träffa på i sängen: En dödlig giftspindel eller en odödlig giftspindel?
När jag ändå är utanför ämnet kan jag passa på att rekommendera Kristofers löpsedelgenerator. Den fick mig att nästan dreggla ner mig med tandkräm. Men som tur var flög likt en superhjälte en hand in och stoppade skummets fall innan det slogs sönder till oigenkännlighet mot mina jeans. Eller kanske inte riktigt likt en superhjälte. För handen flög med handflatan uppåt, och ska man likna handen med en superhjälte får nog flatan vara magen. Och superhjältar flyger väl oftast med magen mot jorden om jag inte missminner mig. Trots att det rent aerodynamiskt borde vara bättre att flyga med en världsfrånvänd mage. Nu känner jag att jag är ute och leviterar i väldigt tunn luft, men så här tänker jag. Som jag förståt det här med vingar så handlar det om att få luften att ta en längre väg över vingen än under för att få luftkraft. Om då superhjälten har rak rygg, som sig bör, och muskulös bringa, enligt mallen, även om en liten ölkagge också borde fungera, så blir ju vägen över bröstkorgen och magen längre än den över ryggen. Slutsats, bättre lyftkraft med ryggen mot jorden. Huruvida fötterna ställer till det struntar jag i. Han kan sätta dem i Chaplinposition så att de i princip blir symmetriska kring planet som skiljer hans fram- och baksida. Tycker du jag kom från ämnet... Kanske en smula, min vana trogen. Här är länken till generatorn, bara att ladda om sidan för en ny löpsedel. Neat!
http://www.student.itn.liu.se/~krifa472/humor/
söndag 9 mars 2008
Servitör på neråttjack
Jag får börja med en skoj kommunikation från i fredags. Det tog rätt lång tid att få alla på samma spår i fredags när vi skulle börja vandringen. När vi till slut kommit iväg och gått runt hundra meter vänder vi oss om och finner Jane 50 meter bakom, till synes stillastående. Per ropar till henne: "Jane, who are you waiting for?" Varpå hon svarar: "I'm not waiting, I'm walking!" Skönt när förolämpningarna kan komma så spontant och oplanerat. Gånghastigheten i Korea är som sagt lite lägre än vad de flesta svenskar är vana vid.
Nu har jag precis kommit hem från en middag på T.G.I Friday's med Ted, Anders, Stefan och Per med fru. Namnbristen gör sig ännu en gång påmind. Det blev med servitörens hjälp en ganska rolig tillställning. Det hela började med massa småepisoder som byggde upp en stämning och en känsla av att servitören rökt på nåt som fick hans hjärnceller att jobba på halvfart, allmänt släpigt, men ändå tydligt tal. Jag tänkte dock bara leverera slutklämmen och hoppas att det fungerar ändå. Småepisoderna i sig är inte så spektakulära. När vi fått in maten så ville Ted ha lite extra peppar på sin mat, så han frågar servitören. Servitören i sin tur går ut och kommer snart tillbaka och meddelar, med blicken fäst på vem vet vad:
"The pepper is located to the left of you."
"Yes, but I want fresh pepper", blir Teds replik. Servitören försvinner ett ögonblick igen. Kommer in med en pepparkvarn som han först visar upp för Ted. Går sen runt bordet och ställer sig vid min tallrik och frågar:
"Where shall I grind the pepper?"
"On my plate, maybe, since I asked for it", blir Teds respons.
Lite synd tyckte jag om servitören, men det var rätt så underhållande.
Nu har jag precis kommit hem från en middag på T.G.I Friday's med Ted, Anders, Stefan och Per med fru. Namnbristen gör sig ännu en gång påmind. Det blev med servitörens hjälp en ganska rolig tillställning. Det hela började med massa småepisoder som byggde upp en stämning och en känsla av att servitören rökt på nåt som fick hans hjärnceller att jobba på halvfart, allmänt släpigt, men ändå tydligt tal. Jag tänkte dock bara leverera slutklämmen och hoppas att det fungerar ändå. Småepisoderna i sig är inte så spektakulära. När vi fått in maten så ville Ted ha lite extra peppar på sin mat, så han frågar servitören. Servitören i sin tur går ut och kommer snart tillbaka och meddelar, med blicken fäst på vem vet vad:
"The pepper is located to the left of you."
"Yes, but I want fresh pepper", blir Teds replik. Servitören försvinner ett ögonblick igen. Kommer in med en pepparkvarn som han först visar upp för Ted. Går sen runt bordet och ställer sig vid min tallrik och frågar:
"Where shall I grind the pepper?"
"On my plate, maybe, since I asked for it", blir Teds respons.
Lite synd tyckte jag om servitören, men det var rätt så underhållande.
Karaoke och stadshav
I fredags var jobbet ute och firade två nyanställda. Det gjordes genom att första vandra lite i bergen i Seouls södra utkant. Efter dryga tusen trappsteg har man rätt så fin utsikt över staden. Bergen sticker upp som öar ur ett hav av hus, precis så som sockerbitarna i Orminge inte sticker upp som kobbar ur ett grönskande hav. Under vandringen pratade jag lite med Imys fru. Imy är ursprungskoreanen som numer i vanliga fall jobbar i Sverige, men är tillbaka i Korea på korttid. Hans fru, tyvärr är jag fortfarande helt kass på namn, kanske skulle ha läst en termin lär-dig-namn på universitetet, hon vill iaf lära sig svenska, och bad mig lära henne en mening. Jag tog den klassiska krogrepliken: "Kan du lära mig laga köttbullar?" När hon sen skulle prova den på Anders så förstod han tyvärr inte. Jag tar nog på mig skulden för det. Kanske skulle jag valt en vettigare mening. Men när någon som inte kan svenska ber mig att säga något på svenska får jag black out... Vi hade dock snackat mat tidigare, och hon vill lära sig laga köttbullar. Så lite verklighetsförankring fanns det i meningsvalet. Uppe på en av topparna stod en herre och sålde sportdryck för en struntsumma. Undrar om han har någon vertikal genväg dit eller om han själv släpar upp drickan de tusen trappstegen.
Efter avslutad vandring blev det koreansk BBQ med Hite och Soju, som börjar bli... kanske inte tjatigt, men bekant. Hite är en av de inhemska ölen här, om jag inte berättat det tidigare. Även om jag har berättat det tidigare så är Hite fortfarande ett inhemskt öl. Som ofta när man äter i Korea vet man inte riktigt när man förväntas vara mätt. Titt som tätt kommer det in fler små rätter.
När borden var fullbelamrade med disk och flaskor drog vi vidare. För första gången här fick jag vara med om den asiatiska nationalsporten karaoke. Nu vet jag att asien inte är en nation, men karaoke är ingen sport heller. Men de som vill citera mig för att påvisa att jag är en idiot kan bortse från föregående mening. Citat tagna ur sitt sammanhang är alltid bra. Först tänkte jag skriva den koreanska nationalsporten, men jag tror att karaoke är stort i flera delar av Asien, kanske inte hela, vad vet jag? Kanske skulle valt ostasiatiska nationalsporten. Vi hade iaf ett eget rum med en karaokemaskin och ett bord som servades med öl i den takt de gick åt. Sången lät sådär, men min medverkan hade inte höjt nivån så jag avstod sånginsats.
Efter avslutad vandring blev det koreansk BBQ med Hite och Soju, som börjar bli... kanske inte tjatigt, men bekant. Hite är en av de inhemska ölen här, om jag inte berättat det tidigare. Även om jag har berättat det tidigare så är Hite fortfarande ett inhemskt öl. Som ofta när man äter i Korea vet man inte riktigt när man förväntas vara mätt. Titt som tätt kommer det in fler små rätter.
När borden var fullbelamrade med disk och flaskor drog vi vidare. För första gången här fick jag vara med om den asiatiska nationalsporten karaoke. Nu vet jag att asien inte är en nation, men karaoke är ingen sport heller. Men de som vill citera mig för att påvisa att jag är en idiot kan bortse från föregående mening. Citat tagna ur sitt sammanhang är alltid bra. Först tänkte jag skriva den koreanska nationalsporten, men jag tror att karaoke är stort i flera delar av Asien, kanske inte hela, vad vet jag? Kanske skulle valt ostasiatiska nationalsporten. Vi hade iaf ett eget rum med en karaokemaskin och ett bord som servades med öl i den takt de gick åt. Sången lät sådär, men min medverkan hade inte höjt nivån så jag avstod sånginsats.
lördag 8 mars 2008
Ordstatistik för februari
Yes! Nu har det äntligen blivit dags för ordstatistiken för februari.
Totalt antal ord: 11675 (1929)
Snittlängd på ord: 4.4 bokstäver (4.5)
Antal unika ord: 2834 (793)
Topp 10:
Av det här kan vi väl dra slutsatsen att jag har blivit både mer egoistisk och mer positiv. Det förargerliga negerande ordet som fanns på topp tio förra månaden har nu trillat ut. Hur långt tänkte jag låta bli att avslöja nu. Orden har blivit kortare och enformigheten tycks ha ökat. Ett färre antal ord utgör halva textmassan. Har mitt språk degat ihop?
Totalt antal ord: 11675 (1929)
Snittlängd på ord: 4.4 bokstäver (4.5)
Antal unika ord: 2834 (793)
Topp 10:
- jag (5)
- det (2)
- att (1)
- och (3)
- på (4)
- i (7)
- som (6)
- är (ny)
- en (9)
- så (10)
Av det här kan vi väl dra slutsatsen att jag har blivit både mer egoistisk och mer positiv. Det förargerliga negerande ordet som fanns på topp tio förra månaden har nu trillat ut. Hur långt tänkte jag låta bli att avslöja nu. Orden har blivit kortare och enformigheten tycks ha ökat. Ett färre antal ord utgör halva textmassan. Har mitt språk degat ihop?
torsdag 6 mars 2008
Kontinuerligt tidszon
När jag ändå är ute och småhattar, varför inte passa på att mellanlanda i Taipei också. Tyvärr får jag bara se transithallen i 20 minuter. Jag klagar inte över den korta tiden, jag hinner nog se det jag ska i den hallen på den tiden. Men det hade varit roligt att se mer av andra delar. Ännu hellre hade jag flugit hela vägen non-stop. Att få flygningen indelad i tretimmarsintervaller gör det hela lite segt. Men jag får väl min vana trogen blogga lite grann.
På flygplanet lärde jag mig nånting om grapefrukter. De är aldrig riktigt döda. Jag fick en filéad variant i frukostens fruktsallad. När jag sätter gaffeln i den blir den skitsur och spottar mig i ögat med en lamalik precision. Lömska bortom allt vett och reson är vad den frukten är.
När man är ute och flyger genom ett par tidszoner så finns det ju olika sätt att hantera klockan. Det vanligaste är väl att man ställer om klockan när man kommer fram så man får rätt tid. Eller så kan man ställa klockan för varje tidszon man gör entré i. Jag tycker det vore mycket roligare med ett tredje alternativ. En klocka som under färd kontinuerligt anpassar sig till den nya tiden, så man slipper diskreta hopp i tiden. Så varje sekund som klockan tickar är något längre eller något kortare.
På flygplanet lärde jag mig nånting om grapefrukter. De är aldrig riktigt döda. Jag fick en filéad variant i frukostens fruktsallad. När jag sätter gaffeln i den blir den skitsur och spottar mig i ögat med en lamalik precision. Lömska bortom allt vett och reson är vad den frukten är.
När man är ute och flyger genom ett par tidszoner så finns det ju olika sätt att hantera klockan. Det vanligaste är väl att man ställer om klockan när man kommer fram så man får rätt tid. Eller så kan man ställa klockan för varje tidszon man gör entré i. Jag tycker det vore mycket roligare med ett tredje alternativ. En klocka som under färd kontinuerligt anpassar sig till den nya tiden, så man slipper diskreta hopp i tiden. Så varje sekund som klockan tickar är något längre eller något kortare.
Mystjock
Vad är väl ett flygpatsbesök utan lite hederligt bloggande. Bloggen har blivit som en reskamrat. Nu sitter jag på Bangkoks flygplats och funderar mest på varför man startar en tretimmars flygning en halvtimme efter midnatt. Som gjort för att sabba all form av sömn och dygnsrytm.
Något mer som jag la märke till i Indien var alla mystjocka farbröder. Jag fick känslan av att det är lite status och ger pondus. Samma vibbar fick jag i Egypten. Den västerländska överviktsproblematiken har väl inte infunnit sig än. Undrar hur det kommer gå för Korea. Amerikanska snabbmatskedjor drar fram som en gräshoppssvärm över landet. De är väl iofs redan rotade. Men de har inte funnits i generationer än.
Något mer som jag la märke till i Indien var alla mystjocka farbröder. Jag fick känslan av att det är lite status och ger pondus. Samma vibbar fick jag i Egypten. Den västerländska överviktsproblematiken har väl inte infunnit sig än. Undrar hur det kommer gå för Korea. Amerikanska snabbmatskedjor drar fram som en gräshoppssvärm över landet. De är väl iofs redan rotade. Men de har inte funnits i generationer än.
Trafik- och nattips
Tycker du att det är lite farligt med motorcykel kan du bygga dig din egen version av airbag med potatissäckar i bästa hajkanda. Antar att det var det killen tänkte på som fick kröka armarna över säckarna för att komma åt att styra sin vespa. Så ett annat trafiktips är att fälla in backspeglarna på bilen också, då kommer du igenom trängre utrymmen. Tycker du att väckarklockan som blinkar som en fyr på natten när du ska sova kan du placera den under sängen. Tänk bara på att du måste upprepa proceduren inför nästa natt efter städaren så snällt ställer tillbaka klockan. Undrar hur han tänkte? "Oj, hur har klockan hamnat där? Stackars virrpelle, han kom säkert för sent till jobbet. Bäst jag ställer tillbaka den." Bor du på ett annat hotell och tycker att tickande väckarklockor stör dig kan du alltid rycka batteriet. Den städaren verkade fatta vinken och tog det inte som ett misstag.
Utsikten från ens hotellfönster är inte alltid vad man önskar. Men allt kan man ju inte blunda för, även om hotellpersonalen gör det bästa för att dölja det genom fördragna gardiner. Det här är utsikten från mitt rum på det andra hotellet. Folket som bor på "ödetomten" gör nog tillsammans av med lika mycket pengar per år som mitt rum kostar per natt.
Utsikten från ens hotellfönster är inte alltid vad man önskar. Men allt kan man ju inte blunda för, även om hotellpersonalen gör det bästa för att dölja det genom fördragna gardiner. Det här är utsikten från mitt rum på det andra hotellet. Folket som bor på "ödetomten" gör nog tillsammans av med lika mycket pengar per år som mitt rum kostar per natt.
Samarkand
Igår var Jens och jag på Samarkand och åt mat. Riktigt underbart gott var det, och en sjysst miljö i stil med nånting utländskt och gammalt. Mer precis än så tänker jag inte vara. Vi lyckades behålla bokningen på vårt bord trots att taxichauffören var 40 minuter sen till vår upphämtning efter jobbet. Vi bad honom vänta medan vi fröjdades i smaklökarnas förlovade land. När vi gick ut från restaurangen såg vi först inte bilen. Så vi gick några hundra meter. På vår väg hann ett par tiggare komma fram och göra vad de gör bra. Bäst vet jag inte, jag lärde inte känna dem närmre. Det är alltid jobbigt med sånt. Hur ska man reagera. Tänka. De har det nog inte lätt. Men är det mitt ansvar som turist att styra upp landet? Jag struntade i att fatta beslut, vilket innebär att jag är rätt så ignorant. Känns inte helt bra, men men, så är det. Vi kom iaf fram till en bil som vi tyckte såg sjysst ut och hoppade in. Chauffören började säga "sorry, sorry". Det är lugnt tyckte vi, så långt var det ju inte att gå. Efter ett tag inser vi dock att det är en annan chaufför, i en annan bil. Som antagligen i sin tur väntar på en annan passagerare. Efter denna insikt är dröjer vi oss inte kvar så länge utan går snart ut igen.
Under våra taxifärder har vi sett en hel del vattentransporter. Vilket fått oss att fundera på färskvatten. Det är ju en bristvara i stora delar av världen. Och att vi ska spara på det. Gäller det även när vi är i Sverige? Blir bristen mindre i andra delar av världen för att det förbrukas mindre i Sverige? Sen är det ju trams att slösa, men det var tankar som dök upp. Sen kan jag passa på att pränta ner andra tankar också som gäller vatten. Hur mycket varierar den totala nederbörden per dygn om man räknar in hela jorden? Hela Sverige? Hela Europa? Vilken är den längsta tid det varit uppehåll i hela Sverige? Hur tätt måste två regndroppar falla både i tid och avstånd för att man ska säga att det regnar mitt emellan dem.
Under våra taxifärder har vi sett en hel del vattentransporter. Vilket fått oss att fundera på färskvatten. Det är ju en bristvara i stora delar av världen. Och att vi ska spara på det. Gäller det även när vi är i Sverige? Blir bristen mindre i andra delar av världen för att det förbrukas mindre i Sverige? Sen är det ju trams att slösa, men det var tankar som dök upp. Sen kan jag passa på att pränta ner andra tankar också som gäller vatten. Hur mycket varierar den totala nederbörden per dygn om man räknar in hela jorden? Hela Sverige? Hela Europa? Vilken är den längsta tid det varit uppehåll i hela Sverige? Hur tätt måste två regndroppar falla både i tid och avstånd för att man ska säga att det regnar mitt emellan dem.
Karuselltoalett
Nu sitter jag på Bangalores flygplats och tänkte på att låta tankarna sväva ut vad gäller toaletter, matsmältning och avföring. Så här långt genom indienvistelsen har magen hållit ihop bra. Sen anländandet till Korea har den nog fått för lite fibrer och dagisbarnen som klämde på mig för ett par år sen hade nu fått rätt i sitt påstående: "Du är hård i magen." Indienmaten fick dock igång systemet, i lagom takt. I och med att magen ofta kommer upp som samtalsämne i samband med Indien så har toaletterna ridit på vågen. Många av exemplaren har en ganska annorlunda spolningstaktik. De verkar försöka virvla ner innehållet, som om för att göra ett hål i vattnet där allt kan ramla ner. Det går ofta sådär. Blir ofta mer av en karusell. Sen finns det ett exemplar som är helt otroligt på att få in luft i papperet så att det blir som en liten ballong. Ballonger flyter...
Åter till magen. Maten är rätt starkt kryddad här. Det märks när det luktar krydda inte bara vid arrival utan även vid departure. Sen ser inte alltid maten så aptitlig ut, den kan se ut som vid departure även under arrival, men den har smakat kanon hela vägen. Det kan alltså tyckas att magtransformen har blivit en enhetsmatris. Fast ändå inte riktigt. Det är nog inte ens inverterbar. Inte uppenbart inverterbar iaf. Fast som en kompis har lärt mig "Allt är bajs." Så i långa loppet går väl transformen att göra ogjord. Visst är det härligt när man kan kombinera mänsklig anatomi med linjär algebra. Korsvetenskap på hög nivå. Eller låg.
Åter till magen. Maten är rätt starkt kryddad här. Det märks när det luktar krydda inte bara vid arrival utan även vid departure. Sen ser inte alltid maten så aptitlig ut, den kan se ut som vid departure även under arrival, men den har smakat kanon hela vägen. Det kan alltså tyckas att magtransformen har blivit en enhetsmatris. Fast ändå inte riktigt. Det är nog inte ens inverterbar. Inte uppenbart inverterbar iaf. Fast som en kompis har lärt mig "Allt är bajs." Så i långa loppet går väl transformen att göra ogjord. Visst är det härligt när man kan kombinera mänsklig anatomi med linjär algebra. Korsvetenskap på hög nivå. Eller låg.
söndag 2 mars 2008
Farliga löpband
Löpbanden här nere fick mig att tänka på nåt som hände mig i gymmet på ett hotell i San Francisco. Dag ett var jag i gymmet och ville springa. De har två löpband så jag väljer helt enkelt det ena och börjar springa. Till min besvikelse går hastigheten bara upp i 9,5 km/h. Nåväl tänker jag, det blir ju ändå lite träning. När jag känner mig nöjd med löpningen för dagen går jag över till band två för att se om den har samma begränsning. Jag ställer mig bredvid och drar upp bandet i maxfart. 10,5 visar den. Lite bättre, det får bli den imorgon. Dag två kommer jag ner och ställer mig tillrätta på min nya kamrat. 10,5 är inte så snabbt, så jag drar upp den i maxfart direkt. Och jävlar i mig vad jag får springa. Famlande försöker jag lugna bandet innan jag snubblar och flyger in i väggen bakom och bryter sönder mig. Efter ett tag lyckas jag komma åt kontrollerna och jag kan andas ut. Det här bandet anger tydligen farten i MPH istället. Fiffigt. I de onödiga varningsskyltarnas hemland trodde jag inte det kunde hända. Eller så är det just bara de onödiga varningarna som har existensberättigande.
Hur jag kom att tänka på det här är för att löpbanden här också anger farten i MPH. Men den här gången maxade jag inte från början. Däremot var jag på väg att bli fälld av en av mina vattenflaskor som hoppade från stället och ner på bandet för att umgås lite med mina fötter. Flaskan lyckades dock inte hålla tempot på bandet så den for iväg bakom mig. Inom två sekunder fick jag flaskan upplockad till mig av en städare som som bäst höll på att polera golvet med en tandborste, eller liknande syssla. Får jag dåligt samvete när jag kommer och precis ska svettas ner hans nyligen rengjorda golv? Ja.
Hur jag kom att tänka på det här är för att löpbanden här också anger farten i MPH. Men den här gången maxade jag inte från början. Däremot var jag på väg att bli fälld av en av mina vattenflaskor som hoppade från stället och ner på bandet för att umgås lite med mina fötter. Flaskan lyckades dock inte hålla tempot på bandet så den for iväg bakom mig. Inom två sekunder fick jag flaskan upplockad till mig av en städare som som bäst höll på att polera golvet med en tandborste, eller liknande syssla. Får jag dåligt samvete när jag kommer och precis ska svettas ner hans nyligen rengjorda golv? Ja.
Eftersvett
Jag har precis varit nere i gymmet och sprungit och cyklat. Min plan var att springa i en timme. Men jag fick håll och tänkte att en halvtimme får räcka. Så jag satte mig på träningscykeln istället och svettades flitigt i ytterligare en halvtimme. Efter duschen nere i gymmet kan man få relaxa lite, dricka iste och liméjuice. Jag tackade ja till de två senare vilka jag svepte för att sedan gå upp till rummet och eftersvettas färdigt. Helst ville jag gå runt i rummet med så lite kläder som möjlgt för att slippa svetta ner de kläder som fortfarande är fräscha och därigenom hårdvaluta. I och med att de har duschar nere i gymmet gissar jag att de inte vill att man ska glida runt i svettiga träningskläder i korridorerna. Väl utanför rummet tar jag upp passerkortet och försöker låsa upp dörren. Men det vill sig inte. Hmm... funderar jag. Har jag gått fel? 538. Det ska vara här jag bor. Eller har jag faktiskt glömt bort var jag bor? Var mannen från tidigare idag inte så fel ute ändå som jag trodde? Samme man kommer lagom till mitt tredje öppningsförsök förbi. Han undrar om det är något problem. Vad svarar man på det? Är det här jag bor? Jag slipper till min lättnad att svara och han öppnar istället dörren. Han tror att jag har deaktiverat mitt kort genom att ha det för nära mobilen. Han ska komma förbi med ett nytt. Så nu sitter jag här med alla mina kläder och hoppas att han är snabb.
Obehagligheterna fortsätter
Bubbelspräckningen går sådär. Jens är fortfarande sängliggande, och själv har jag svårt att få tummen ur. Jag var precis nere och kollade in gymmet. Det föll mig i smaken så jag är tog mig upp till rummet för att hämta träningskläderna. På dörren sitter lappen uppe som informerar om att städning pågår. Okej tänker jag, jag går lite långsamt genom korridoren och ser mig om. Misstag. Strax bakom mig har jag en, som jag inte vet titeln på, men som leder runt folk, han kallar på mig och säger "Your room is here". Suck... Ja, jag har inte gått vilse, men tyckte städaren kunde få jobba i fred... Så nu sitter jag här medan städaren sliter... igen.
Idag har jag iaf tagit mig ut ur rummet och gått runt i hotellets lilla trädgård. Den är rätt så flott och arrangerad med små vattenfall. Jag tog mig även ett varv genom hotellets galleria med butikerna som nog inte är landets billigaste. Målet där var att besöka Reebook-butiken för att se om jag ska fylla på resegarderoben. Den förlängda vistelsen i Indien har gjort tillgången på rena kläder till en bristvara. Men jag skulle hellre komma till en butik utanför bubblan. Inte bara för priset och utbudet, utan mer för känslan. Sen är det ju västerländska kläder jag är ute efter, men det vore ändå kul om inköpsstället låg utanför hotellets gränser.
Jag surfade runt lite på löpning i Bangalore. Mycket av resultaten handlade om huruvida det avgaserna gör löpningen mer skadlig än nyttig. Det finns hur som helst en park en knapp mil bort som ska vara inte hur dålig som helst, sägs det. Den är stängd för trafik mellan fem och åtta på morgonen. Så de rekommenderar att man springer då. Kanske ska jag orka upp tidigt för att komma iväg och få min google maps-plott. Nu när jag har skrivit ner det i bloggen så ökar chanserna. Nu finns planerna inte bara i mitt huvud. Blir det inte av så måste jag kanske motivera för andra än mig själv varför. En bra sporre.
Lagom till inlägget blev klart är städaren också klar. Innan han går tackar han så klart för att han fick städa mitt rum. Att jag sitter och klagar över deras vänlighet förminskar inte västerländskasvinkänslan. Det är helt klart lyxproblem, stackars rika västerlänning, men om alla kunde tagga ner ett pinnhål så hade det varit bekvämare. Fräsch backpacking, det är tekoppen.
Idag har jag iaf tagit mig ut ur rummet och gått runt i hotellets lilla trädgård. Den är rätt så flott och arrangerad med små vattenfall. Jag tog mig även ett varv genom hotellets galleria med butikerna som nog inte är landets billigaste. Målet där var att besöka Reebook-butiken för att se om jag ska fylla på resegarderoben. Den förlängda vistelsen i Indien har gjort tillgången på rena kläder till en bristvara. Men jag skulle hellre komma till en butik utanför bubblan. Inte bara för priset och utbudet, utan mer för känslan. Sen är det ju västerländska kläder jag är ute efter, men det vore ändå kul om inköpsstället låg utanför hotellets gränser.
Jag surfade runt lite på löpning i Bangalore. Mycket av resultaten handlade om huruvida det avgaserna gör löpningen mer skadlig än nyttig. Det finns hur som helst en park en knapp mil bort som ska vara inte hur dålig som helst, sägs det. Den är stängd för trafik mellan fem och åtta på morgonen. Så de rekommenderar att man springer då. Kanske ska jag orka upp tidigt för att komma iväg och få min google maps-plott. Nu när jag har skrivit ner det i bloggen så ökar chanserna. Nu finns planerna inte bara i mitt huvud. Blir det inte av så måste jag kanske motivera för andra än mig själv varför. En bra sporre.
Lagom till inlägget blev klart är städaren också klar. Innan han går tackar han så klart för att han fick städa mitt rum. Att jag sitter och klagar över deras vänlighet förminskar inte västerländskasvinkänslan. Det är helt klart lyxproblem, stackars rika västerlänning, men om alla kunde tagga ner ett pinnhål så hade det varit bekvämare. Fräsch backpacking, det är tekoppen.
Trevliga människor suger
Nu bor jag på ett sånt här hotell som får mig att känna mig som en dålig människa. Att människor är trevliga mot mig för att jag betalar är något som känns jobbigt. Då känner jag att jag måste vara trevlig tillbaka, men jag orkar inte alltid vara trevlig. Ibland vill jag bara vara i fred; få rumsnyckeln och själv bära min väska till rummet, utan småsnack. Praktiskt och tråkigt, men effektivt. Medan jag jobbade idag var städaren här i en dryg timme och fixade och trixade med lakan, handdukar och allt. Rätt obekvämt, men jag visste inte vad jag skulle ta mig till, så jag jobbade vidare. Sen nu på kvällen har en kille kommit och bäddat upp sängen åt mig och satt fram nattofflorna. Visst, jag kan slå på stör ej-lampan. Men på något sätt känner jag att jag ändå borde köra som det är tänkt en gång. Och vill man inte bli störd så missar man ju frukt- och chokladpåfyllningen. Den senare är iofs inte så bra med tanke på marathondeffningen. Får se hur det blir med den.
Vilka hårda titlar det blev på de senaste inläggen. Anas en trend? Kanske kan en lyckad bubbelspräckning imorgon få mig att mjukna... Eller så blir det värre.
Vilka hårda titlar det blev på de senaste inläggen. Anas en trend? Kanske kan en lyckad bubbelspräckning imorgon få mig att mjukna... Eller så blir det värre.
De ivriga skola straffas
Jag sitter här och känner att jag borde vilja sticka ut och se omgivningarna. Men istället sitter jag och skriver lite i bloggen... Det har blivit jobbande från hotellrummet istället för utflykt idag. Jens är sängliggande och äventyren är inte lika roliga själv. Iaf inte om man tänkt sig att göra dem gemensamt. Och en av helgens dagar tänkte jag jobba ändå. Får väl se till att ge mig ut imorgon även om Jens inte är i stånd att följa med.
De som hänger på låset för att läsa bloggen... har det inte lätt. Eftersom den är ganska olåst. Men de som läser direkt efter gräddning riskerar att missa tusentals ord. Iaf om man får tro talessättet... Det dyker nämligen upp bilder i gamla inlägg ibland. Lite för att pynta. Så vill man kan man surfa runt lite till äldre sidor också... Den nyfikne listar säkert ut nåt. När bilder ändå är på tapeten så kan jag passa på att be om ursäkt för den dåliga bilden från hissen. Första fotot, det som hamnade i bloggen, rev jag av med mobilkameran utan blixt. Det går ju ofta sådär om inte solen är framme. Och i denna metallåda till hiss lyste solen med sin frånvaro. Jag hann precis få upp kompaktkameran till det var dags att gå av. Men blixten brände av precis så att pass-knappen blev utbländad... Sen kom det in lite andra människor i hissen som ville upp. De såg lite roade ut, och jag vill ju inte roa folk mer än nödvändigt så jag la ner mitt fotograferande för stunden.
Hotellen i Bangalore är svinigt dyra. Jag har hört olika teorier om varför. En går ut på att stan har vuxit för snabbt så att hotellen inte hunnit byggas. En annan handlar om att de befintliga hotellägarna har en liten godispipeline ner i den som bestämmers bakficka, så att nya hotell inte har så lätt att komma till världen. Vilken teori som är troligast... Det finns ju ingen av de större internationella hotellkedjorna här har jag hört.
De som hänger på låset för att läsa bloggen... har det inte lätt. Eftersom den är ganska olåst. Men de som läser direkt efter gräddning riskerar att missa tusentals ord. Iaf om man får tro talessättet... Det dyker nämligen upp bilder i gamla inlägg ibland. Lite för att pynta. Så vill man kan man surfa runt lite till äldre sidor också... Den nyfikne listar säkert ut nåt. När bilder ändå är på tapeten så kan jag passa på att be om ursäkt för den dåliga bilden från hissen. Första fotot, det som hamnade i bloggen, rev jag av med mobilkameran utan blixt. Det går ju ofta sådär om inte solen är framme. Och i denna metallåda till hiss lyste solen med sin frånvaro. Jag hann precis få upp kompaktkameran till det var dags att gå av. Men blixten brände av precis så att pass-knappen blev utbländad... Sen kom det in lite andra människor i hissen som ville upp. De såg lite roade ut, och jag vill ju inte roa folk mer än nödvändigt så jag la ner mitt fotograferande för stunden.
Hotellen i Bangalore är svinigt dyra. Jag har hört olika teorier om varför. En går ut på att stan har vuxit för snabbt så att hotellen inte hunnit byggas. En annan handlar om att de befintliga hotellägarna har en liten godispipeline ner i den som bestämmers bakficka, så att nya hotell inte har så lätt att komma till världen. Vilken teori som är troligast... Det finns ju ingen av de större internationella hotellkedjorna här har jag hört.
lördag 1 mars 2008
Löpträning och bubbelspräckning
Jag har ännu inte vågat mig ut att springa i det fria. Så jag har hållit mig till hotellets löpband. Jag har inte ens vågat mig ut och gått nånting. En sån promenad kanske iofs skulle sluta i en trevlig språngmarch för livet. Nej då, jag tror inte att det är så farligt. Bara att det har varit rätt många timmar på jobbet. Men i helgen tänkte jag försöka göra åtminstone ett litet hål i bubblan och se nåt mer av staden. Så vore det roligt att få en liten löprunda att plotta in i google earth.
Städaren i mitt förra rum höll på att gömma mina löparskor. Han hade ställt in dem i garderoben. Som tur var lärde jag mig den egenheten hos honom redan första dagen. Annars är det typiskt sånt som gör att man glömmer kvar dem. Han kanske ville sno mina välluktande löparkamrater. Eller så var det just därför han stängde in dem i garderoben, hans näsa kanske är defekt.
Så bloggen säger att det redan är mars. Min klocka visar att det är en halvtimme kvar av februari. Men bloggen kör ju på Seoul tid. Jag tänkte att månadens första inlägg skulle vara det som alla har väntat så otåligt på nu i en månad, nämligen ordstatistiken för februari. Här får ni dras med massa dravel om allt och ingenting. När allt ni säkert vill ha en sammaställning i tabellform av de vanligaste orden. Det hade iaf jag velat ha. Allt går att sammanfatta i ett par rader statistik. Men nu har jag ju tydligen redan sabbat det genom att inte räkna med att jag bloggar i Seoultid. Sen har jag mitt ordräknarprogram på min privata laptop. Och den fick inte följa med till Indien. Den fick inte visum... Så statistiken får vänta till jag kommer hem. Nästkommande mening kommer att innehålla ett påstående som jag inte riktigt vet om jag kommer att stå för så länge, men det är iaf som det känns nu. Jag har haft mer hemlängtan från Indien till Korea, än från Korea till Sverige. Vad kan det bero på? Inte alls att Indien är illa, och det blir bättre dag för dag. Men på något sätt hade vardagen precis börjat ta form i Seoul. Maten här är fantastiskt god! Precis lagom stark. Svetten lackas i pannan och näsan rinner, men det är fortfarande smak av smak, och inte bara starkt.
Städaren i mitt förra rum höll på att gömma mina löparskor. Han hade ställt in dem i garderoben. Som tur var lärde jag mig den egenheten hos honom redan första dagen. Annars är det typiskt sånt som gör att man glömmer kvar dem. Han kanske ville sno mina välluktande löparkamrater. Eller så var det just därför han stängde in dem i garderoben, hans näsa kanske är defekt.
Så bloggen säger att det redan är mars. Min klocka visar att det är en halvtimme kvar av februari. Men bloggen kör ju på Seoul tid. Jag tänkte att månadens första inlägg skulle vara det som alla har väntat så otåligt på nu i en månad, nämligen ordstatistiken för februari. Här får ni dras med massa dravel om allt och ingenting. När allt ni säkert vill ha en sammaställning i tabellform av de vanligaste orden. Det hade iaf jag velat ha. Allt går att sammanfatta i ett par rader statistik. Men nu har jag ju tydligen redan sabbat det genom att inte räkna med att jag bloggar i Seoultid. Sen har jag mitt ordräknarprogram på min privata laptop. Och den fick inte följa med till Indien. Den fick inte visum... Så statistiken får vänta till jag kommer hem. Nästkommande mening kommer att innehålla ett påstående som jag inte riktigt vet om jag kommer att stå för så länge, men det är iaf som det känns nu. Jag har haft mer hemlängtan från Indien till Korea, än från Korea till Sverige. Vad kan det bero på? Inte alls att Indien är illa, och det blir bättre dag för dag. Men på något sätt hade vardagen precis börjat ta form i Seoul. Maten här är fantastiskt god! Precis lagom stark. Svetten lackas i pannan och näsan rinner, men det är fortfarande smak av smak, och inte bara starkt.
Hiss för ambivalenta
Igår var Jens och jag och åt lyxmiddag på Ebony, en restaurang på 13:e våningen. Då är man högre än det mesta annat man kan se i stan. Den är alltså ganska platt och låg. Där åt vi gott och fick lära oss att man inte lägger upp maten själv. Vi blev först serverade lite fint, båda fick av varandras mat. Det var inte så vi beställt, men det var ju ändå lite trevligt att få smaka av den andres mat utan att behöva fråga. När första portionen var tömd börjar Jens ta mer. Det får han inte göra ostört särskillt länge. Snart är tre servitörer framme och ska hjälpa till med uppläggningen. Jag fick snällt sluta äta för att få min tallrik påfylld. På vägen ner från restaurangen såg vi följande lite roliga sak i hissen:
Om man inte vet riktigt vilken våning man ska till så kan man alltid trycka "pass".
Om man inte vet riktigt vilken våning man ska till så kan man alltid trycka "pass".
His head is spinnin' off
När man snackar med en indier kan man lätt få för sig att hans huvud är på väg att lossna. Det gungar lite oroväckande fram och tillbaka, som ett inoljat ägg balanserandes på en sugrörsöppning i byig bris. Det är dock ingen fara fick jag förklarat för mig, det betyder "ok", ungefär som en nickning. Efter det blev jag lugn igen. Man vill ju inte vara anledningen till att någon blir huvudlös.
I'd like to know what $0.40 milkshake tastes like
I måndags var det rätt tungt på jobbet. Jag hade inte med mig något vatten, och kranvattnet ska man ju helst att undvika. Så jag gjorde en brottarbantning den dagen, dvs torkades ut. I tisdags var jag på hotellets fitness center. De har den goda smaken att lägga centret på översta våningen. Gillas. Och en takpool är ju inte fel. På gymmet finns det vatten i flaska. Det kan vara bra att dryga ut de två flaskorna som hotellet sponsrar med. Min sno-vatten-teknik blev välutvecklad och städaren drog vissa slutsatser av antalet flaskor i min papperskorg. Så igår när jag kom hem från jobbet hade jag fått dubbel ranson vatten.
Man kan äta riktigt gott och billigt här. Lunchen på jobbet kostar 5,80 kr och en milkshake får man för 2 kr. Just milkshaken fick mig att tänka på Vincent Vega. Något annat spännande är småbananer som smakar kiwi, såna får man till frukosten.
Man kan äta riktigt gott och billigt här. Lunchen på jobbet kostar 5,80 kr och en milkshake får man för 2 kr. Just milkshaken fick mig att tänka på Vincent Vega. Något annat spännande är småbananer som smakar kiwi, såna får man till frukosten.
Iaktagelser från västernbubblan
Nu har jag varit i Indien en arbetsvecka. Under de första dagarna var jag lite duktig att läsa tidningen i taxin på väg till jobbet. Fram till i tisdags hade jag läst om tre olika strejkande arbetsgrupper. När jag kom i söndags var det taxistrejk, vilket innebar att det var lite småkaos från flygplatsen. Tanken var att jag skulle bli upphämtad. Men även den här gången åkte jag inte med den som det var tänkt. Jag har inget vidare flyt med de här upphämtarna. När jag kom fram till hotellmannen med namnlistan på folk som ska hämtas så är inte mitt namn med. Suck tänker jag. Så jag står där lite fånigt. Då kommer två amerikaner som inte heller är med på listan, men de kan det där med att vara otåliga och lite här-är-jag. Så de får med sig namnlistemannen ut till utgången. Iom att det är strul med alltihop erbjuder här-är-jagarna mig att hänga med. Hänsynsfullt. Väl ute så ser en av herrarna sitt namn och hugger tag i chauffören. Jag funderar ett tag på om min gubbe också kanske står där. Men iom att jag nu har chansen att komma till rätt hotell tänkte jag att det var dumt att chansa. Och för min del kan det ju vara bra om min upphämtare står kvar där, jag kanske kommer hit nån mer gång. Det var taxistrejken det, sen har läkarna strejkat också, och lastbilschaufförsstrejken hävdes i onsdags. Det är inte helt lättberäknat om man vill få saker gjorda här... Eller så är det just vad det är... om man räknar med strejkerna.
Västernbubblan som jag befinner mig i färdas med mig och ut från taxifönstret kan jag se lite av Indien. Där står människor på gatorna och bara står ser det ut som. Ungefär som statister i dataspel, som Sims eller Carmageddon. Den andra liknelsen är bra på flera sätt. Trafiken här är något utöver det vanliga. Det är riktigt tjockt med trafik på vägarna och det flyter som sirap. Avståndet mellan bilar, motorcyklar, cyklar och gångare är sådant att vägbanan skulle hållas torr även under en monsunperiod. De verkar trivas med det också, det är fler gångare på vägen än på gångbanan. Säkerhet och människovärde är tankar som dyker upp i mitt huvud. Jag tror att det finns en lag om man en hjälm per motorcykel, men ingen begränsning på antalet personer på densamma. Visst, om man ser det från ett nationellt perspektiv så är ju en invånare mer eller mindre rätt försumbart. Men för den enskilde individen borde det vara rätt stor skillnad kan man tycka. Med mitt svenska tänk på säkerhet föredrar jag bälte i bilen. Förolämpar man chauffören då? Om chauffören själv bär bälte, ska man bli rädd då?
Elkontakterna här är rätt festliga. De slukar nog alla sorters kontakter. Vilket medför att kontakten inte direkt fäster i uttaget, utan mer ligger där med hjälp av gravitationen. Så det gäller att hitta horisontella uttag. Sen blixtrar det ofta lite spexigt också när kontakten sluts. Så man håller gärna sladden långt från kontakten vid själva penetreringen. Lite som penna-snöre-flask-leken.
Vad jag också lärde mig från tidingen var att det är pappans ansvar att betala för sina döttrars bröllop. Även om föräldrarna separerat. Det slog en jury fast där pappan dömdes att betala för sina döttrars giftermål i efterhand, trots att han och mamman levt åtskillda i 25 år. De nämnde också något om att betalningskrav även gällde vid dödsfall, men det redde jag inte riktigt ut.
Västernbubblan som jag befinner mig i färdas med mig och ut från taxifönstret kan jag se lite av Indien. Där står människor på gatorna och bara står ser det ut som. Ungefär som statister i dataspel, som Sims eller Carmageddon. Den andra liknelsen är bra på flera sätt. Trafiken här är något utöver det vanliga. Det är riktigt tjockt med trafik på vägarna och det flyter som sirap. Avståndet mellan bilar, motorcyklar, cyklar och gångare är sådant att vägbanan skulle hållas torr även under en monsunperiod. De verkar trivas med det också, det är fler gångare på vägen än på gångbanan. Säkerhet och människovärde är tankar som dyker upp i mitt huvud. Jag tror att det finns en lag om man en hjälm per motorcykel, men ingen begränsning på antalet personer på densamma. Visst, om man ser det från ett nationellt perspektiv så är ju en invånare mer eller mindre rätt försumbart. Men för den enskilde individen borde det vara rätt stor skillnad kan man tycka. Med mitt svenska tänk på säkerhet föredrar jag bälte i bilen. Förolämpar man chauffören då? Om chauffören själv bär bälte, ska man bli rädd då?
Elkontakterna här är rätt festliga. De slukar nog alla sorters kontakter. Vilket medför att kontakten inte direkt fäster i uttaget, utan mer ligger där med hjälp av gravitationen. Så det gäller att hitta horisontella uttag. Sen blixtrar det ofta lite spexigt också när kontakten sluts. Så man håller gärna sladden långt från kontakten vid själva penetreringen. Lite som penna-snöre-flask-leken.
Vad jag också lärde mig från tidingen var att det är pappans ansvar att betala för sina döttrars bröllop. Även om föräldrarna separerat. Det slog en jury fast där pappan dömdes att betala för sina döttrars giftermål i efterhand, trots att han och mamman levt åtskillda i 25 år. De nämnde också något om att betalningskrav även gällde vid dödsfall, men det redde jag inte riktigt ut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)