En kvart senare kommer Anders in till mig och vi går igenom våra slutsatser. Jag har spanat lite på Incheon, en stad som ligger vid kusten, en bit väster om Seoul, men som ändå nås via tunnelbanesystemet. Dock får man spendera cirka en och en halv timme i tunnelbana. Så vi kör på Anders idé och bestämmer oss för ett besök i Seoul Tower. Vädret är soligt och klart och folkmängden borde vara begränsad, så det finns förutsättningar för att det ska vara en bra dag att beskåda Seoul från utsiktstornet.
Vi kliver av tunnelbanan på Seoul Station. Undrar om det var mycket diskussioner om vilken station som skulle få kalla sig just så. Det skulle ju kunna fungera på flera om jag säger så. Väl ute funderar vi på om vi ska fuska och kolla vägbeskrivningen, men vi litar på vår slutledningsförmåga och väljer hela tiden vägen som lutar mest uppåt. Trixet fungerar och snart ser vi även att vägen är skyltad. Längs vägen knäpper vi en del kort. Mest Anders eftersom han har den bättre kameran av oss. Vi diskutterar lite foto. Det hade faktiskt varit roligt med en riktig kamera. Där man kan leka med långa slutartider utan att behöva fuska med videostabilisering, videouppsplittning och medelvärdesbildning, och kunna fota med kort fokusdjup utan att behöva köra makroläge som bara tycks fungera på frukt och ägg. Anders hjälper en gammal man att hämta en tennisboll som hans kompis lite osjysst slagit så han inte kunde returnera. Den gamle blir glad och slänger ut en harrang som Anders tolkar som japanska. Kanske var japanska det enda utländska språk han kunde. Den gamle tänkte nog: "Anders, en utlänning, jag talar utländska. Det måste ju fungera."
Så här söta kan dagisbarn vara i sina uniformer.
Anders och målet för vår vandring.
Jag i fokus.
Längs vägen upp går vi förbi ett antal utomhusgym där de lite äldre seoulborna håller sig i form. Det är rätt lugnt längs promenaden upp. Kanske borde inte jag uttala mig så mycket om det eftersom det är första gången jag besöker stället. Men mitt antagande är baserat på folkmängd och turistmålets populäritet, och det borde varit fler människor en ledig dag. Vi köper biljetter och åker upp i tornet. När vi kliver ur hissen är jag precis på väg att säga att det är lugnare än det borde. Det hinner jag inte innan jag blir avbruten av barnstoj. Det är en antal förskolegrupper på besök i tornet också. Utsikten över Seoul är helt ok, men jag blir alltid lite besviken när jag tvingas beskåda en stad genom en skitig fönsterruta. Jag vill ha fri sikt och så att man kan röra staden med handen, om man haft en arm lång nog.
Vädret är så pass härligt, 17-20 grader i solen, så vi bestämmer oss för att promenera till Itaewon för lunch. Vi slår oss ner på en thairestaurangs uteservering och njuter av maten. Vi blir sugna på kaffe och efterrätt på Hyatt. Hyatt är ett lyxigt hotell med fin utsikt där man kan få en kaffe för 70 kr eller en glass för en hundring, i svenska pengar. Men lite lyx får man unna sig ibland. Till vår besvikelse är uteterassen stängd. Vi slår oss ner inomhus, glassen är god ändå. Kaffet vet jag mindre om, men Anders tar iaf påfyllning. Tror inte det är pga snålhet.
Vi tycker fötterna fått gå tillräckligt idag så vi bestämmer oss för att ta en taxi hem. Vi kommer ganska lång bit på vägen, men när han kör fast i en kö tycker vi att det räcker och kliver ur. Tänk om killen nu satt sig i den långsammaste kön för att tjäna extra pengar. Så går Anders och jag ur och lämnar honom ensam i missären. Långnäsa för honom.
Hemma i lägenheten tar jag och lägger mig på soffan och slappar till Dido. Jag kommer att tänka på en diskussion jag hade med Kristofer rörande Didos utseende för ett ganska långt tag sen. Så här gick den med mig vid avsparken:
-Dido, när jag första gången såg henne, så såg hon inte ut som jag tänkt mig.
-Hur trodde du hon skulle se ut?
-Jag vet inte...
-Det här är den dummaste konversation jag haft på länge.
Troligen den dummaste sen senaste gången vi samtalade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar