Löpbanden här nere fick mig att tänka på nåt som hände mig i gymmet på ett hotell i San Francisco. Dag ett var jag i gymmet och ville springa. De har två löpband så jag väljer helt enkelt det ena och börjar springa. Till min besvikelse går hastigheten bara upp i 9,5 km/h. Nåväl tänker jag, det blir ju ändå lite träning. När jag känner mig nöjd med löpningen för dagen går jag över till band två för att se om den har samma begränsning. Jag ställer mig bredvid och drar upp bandet i maxfart. 10,5 visar den. Lite bättre, det får bli den imorgon. Dag två kommer jag ner och ställer mig tillrätta på min nya kamrat. 10,5 är inte så snabbt, så jag drar upp den i maxfart direkt. Och jävlar i mig vad jag får springa. Famlande försöker jag lugna bandet innan jag snubblar och flyger in i väggen bakom och bryter sönder mig. Efter ett tag lyckas jag komma åt kontrollerna och jag kan andas ut. Det här bandet anger tydligen farten i MPH istället. Fiffigt. I de onödiga varningsskyltarnas hemland trodde jag inte det kunde hända. Eller så är det just bara de onödiga varningarna som har existensberättigande.
Hur jag kom att tänka på det här är för att löpbanden här också anger farten i MPH. Men den här gången maxade jag inte från början. Däremot var jag på väg att bli fälld av en av mina vattenflaskor som hoppade från stället och ner på bandet för att umgås lite med mina fötter. Flaskan lyckades dock inte hålla tempot på bandet så den for iväg bakom mig. Inom två sekunder fick jag flaskan upplockad till mig av en städare som som bäst höll på att polera golvet med en tandborste, eller liknande syssla. Får jag dåligt samvete när jag kommer och precis ska svettas ner hans nyligen rengjorda golv? Ja.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar