Vilse i tunnelbanan

Fram till förra veckan hade jag aldrig riktigt funderat på åt vilket håll jag gått när jag klivit av tunnelbanan på min hemmastation, men ändå alltid entrat marknivå i rätt uppgång. Det har inte heller spelat någon roll från vilket håll på linjen jag kommit. Men så en dag förra veckan klev jag upp i fel ände. Lite förbryllad blev jag att efter två månader glömt bort hur man gör rätt. Så dagen efter när jag kom med samma tunnelbana från samma håll tänkte jag till. Inte gick det bättre för det. Fel håll igen! Hur dum i huvudet får man bli? Idag tog jag den säkra vägen och kollade skyltarna. Samtidigt slog det mig vad som kan vara anledningen till min förvirring. De håller på att bygga om precis vid utgången, sätter upp väggar som ska förhindra att man ramlar ner på spåren. När jag då klivit av och inte känt igen mig har väl antagit att det är andra änden som är den rätta. De bygger om, det är sanning, men troligtvis är det bara tomma försvarsord. Jag är rätt dum i huvudet när det gäller fram och bak, höger, vänster, nord, syd. 50/50 är inte min sorts livlina.

Stefan och jag hade lite tunnelbaneäventyr i lördags också. Vi skulle ut på stan och försöka shoppa lite kläder och skor. Av någon för mig nu oklar anledning råkar vi gå när vi kommit drygt halvvägs. Nåja, vi kan ju alltid äta frukost här tänker vi. Men när vi kommer upp och ser att vi hamnat mitt i ingenting går vi ner igen. Ingenting är inte riktigt sant, men om man bortser från den feta vägkorsningen är det sant. Vi börjar åka igen. Var det så här många stationer vi skulle åka? Sen slår insikten oss att vi åker åt fel håll. Tillbaka mot därifån vi startade. Bara att hoppa av byta sida och åka igen. Tunnelbana är roligt och att läsa skyltar är fegt. Den här gången kommer vi faktiskt fram till målet. Shoppingen gick sådär, inget köpt. Sommarskorna har inte kommit ut ur sitt ide än. Men det var en rolig dag. Efter fadäserna vågade vi erkänna för varandra i vilka andra delar av Seoul vi varit på grund av kreativt tunnelbaneåkande.