Immigration office - rond 2

Efter den tuffa persen under tisdagens besök på immigrationsverket behövdes en vilodag. Men nu när torsdagen anländer känner jag mig redo för en ny drabbning. Den här gången har jag ingen backup med mig utan får försöka klara det på egen hand. Ted blev ju färdig i tisdags och Stefan var ute under onsdagen. Stackaren blev dock utan visum eftersom han ska är planerad att åka hem snart. Det är en lite krånglig historia, men han brände hur som helst ett par timmar för ingenting. Igen. På mitt solouppdrag är jag beväpnad med två stycken telefoner, en laptop och ett trådlöst modem. Under min väntan passar jag på att kolla mail och jobba lite i största allmänhet. Jag ställer mig i "application"-kön igen eftersom Katie tycker att det ändå lät som rätt kö. När det till slut blir min tur är damen i kassan väldigt snabb med att säga att jag ska ställa mig i diplomatkön. Lite överumplad gör jag som hon säger, men börjar sen att tänka. Katie borde ändå ha lite koll. Så jag tar en till kölapp till "application". När det blir min tur ytterligare en gång kommer jag till en mer frågvis dam. "What do you work with?" är hennes fråga. Jag försöker förklara "computer engineer, costumer support, telecom business." Hon kollar frågande på mig och börjar bläddra i någon katalog. Jag ringer Katie och ber henne förklara vad jag pysslar med om dagarna. De bubblar på i någon minut och damens respons blir att jag ska ställa mig i diplomatkön. Hmm... jag frågar Katie om det verkligen är så och det är det tydligen.

När jag lämnar kön börjar damen ropa efter mig och ber mig ta en ny kölapp. Jag förklarar att jag redan har en till diplomatkön. "Really!?" utbrister hon. Senare under dagen kommer det ytterligare en anställd och ställer sig vid nummerlappsautomaten. Vet inte om hon kom för att hjälpa folk att ta rätt lapp, eller för att se till att folk inte förser sig med fler lappar än nödvändigt. Kanske fuskade jag när jag stod i flera köer samtidigt.

Jag anlände på verket vid kvart i elva och klockan har nu hunnit bli mitt på dagen vilket som sagt innebär att den enda personen som hanterar diplomatkassan är ute på lunch i en timme. Själv passar jag då också på att skaffa mig lunch. Men för att inte riskera att killen tar kortlunch och spolar förbi mitt nummer tar jag med en sandwich från 7-eleven. Min oro var dock obefogad och mannen kommer tillbaka punktligt klockan ett. Numren tickar snabbt nu för alla som givit upp väntan under lunchen och efter en kvart blir det min tur. Jag går fram, ger sträcker honom mina papper. Han kollar på dem snabbt och utbrister: "Impossible!" Jag blir lite frågande och försöker få reda på vad som är omöjligt. Bland mina papper har jag ett intyg från min chef att jag kommer jobba för Ericsson här i ett halvår. Det här papperet säger han måste komma från huvudkontoret och vara signerat av vice president. I upplösningstillstånd och nästan gråtfärdig ringer jag superhjältinnan Katie. Jag vet inte exakt vilka superkrafter hon har, men hon är iaf utrustad med den verbala värjan kallad koreanska, och hon svingar den obehindrat mot eventuellt motstånd. Fighten pågår över telefon så pass länge att batterierna i min koreanska mobil tar slut. Så det blir vapenbyte till den svenska. Katie börjar faxa över dokument och mannen i kassan frågar mig om mitt examensbevis. Som om jag går runt och bär på det dagarna i ända. Efter ett tag kommer jag dock på att jag faktiskt har det på laptopen. Tack Chalmers och LTH att ni inte har gemensam betygsdatabas. Vid ansökningstillfället till LTH tyckte jag det var mäkta irriterande att behöva scanna och skicka betygen igen, men nu var det väldigt praktiskt att ha dem till hands. Jag sätter mig och mailar över beviset till herren i kassan. Precis hinner mailet gå iväg innan batterierna i laptopen dör. Bara att hoppas att jag angav rätt adress. Katies fax verkar ha svårt att komma fram. Efter ytterligare väntan anländer det dock.

Jag är inte beredd att säga att mannen i kassan blev nöjd, men till slut fick han väl nog och tog mina ansökningspapper, mitt printade betyg, Katies fax och mitt pass och bad mig komma tillbaka om två veckor. Klockan är kvart över tre när jag lämnar byggnaden. Det har varit mina jobbigaste och tråkigaste 4,5 timmarna i Korea. Så får jag stanna i landet? Jag har ju iaf inte tillgång till mitt eget pass längre, så jag är väl fast.