Besvikelsedusch

När söndagkvällen anländer blir mitt löpsug för stort. Jag måste ut och prova benen igen. Första löpningen sen maran. Jag sticker ut i regnet och springer längs Hanfloden. Den här gången i västlig riktning. Vädret den här helgen har varit ganska svenskt, konstant regn från i går eftermiddag. Jag trodde vädret skulle vara uppfriskande. Men istället springer jag och funderar på hur nyttig luften är för lungorna och om dropparna som faller är syraregn. Kanske är det bättre att försöka ta sig upp tidigt på morgnarna, före trafiken. Under turen, som är rätt kylig, ser jag fram emot ett varmt bad när jag kommer hem, invigning. För andra gången i livet springer jag om en cyklist. Det är i en lätt uppförsbacke som jag vinner mark. Även när banan planar ut håller jag mig före i någon kilometer. Men när nerförsbacken kommer kör han förbi mig igen. Planen är att springa på runt 140 i puls och det visar sig senare att jag prickat in så medelpulsen hamnade precis på 140. I 1:15 var jag ute. Väl hemma börjar jag tappa upp badvatten. Medan vattnet flödar passar jag på att stretcha lite. Flödet går långsamt, stretchningen snabbt. Väntan. Otålig. Till sist börjar jag ta plats i karet. Det är utrustat med någon sorts bubbelanordning. Jag blir nyfiken och testar. Det första jag noterar är två strålar som flyr badkaret, exploderar mot en vägg och sprider blöta droppar över hela badrummet. Kanske är tanken att man ska ha ryggen emot ryggstrålarna, och inte som jag, stå och fippla med kontrollerna och ge strålarna fri flyktväg. Det andra som slår mig är att det nu flyter runt skit i vattnet. Förhoppningsvis inte avföring. Blåsöppningarna är väl inte rengjorda på ett tag. Min badlust är inte stor nog för att plaska runt i solkigt vatten. Äcklighetsgraden på de runtflytande sakerna är värre än andras avfallna plåster i badhus. Så jag släpper ut vattnet och tar mig en besvikelsedusch istället. Varför skulle jag vara så klåfingrig för?