White day

Jag tyckte ju att det var lite lyxigt med alla hjärtans dag här, att det är tjejerna som ger killarna choklad. Men det var så klart inte något som kom bara så där, utan baktanke. Nej då, igår kom den så kallade white day, en tradition från Japan om jag fått det rätt om foten. Då ska killen besvara gåvan, och gärna med en finare present. Så igår när jag var nere i Coex på jakt efter torkade katrinplommon gick alla paren runt där nere och såg extra kära ut. Under jakten fick jag en tandkrämstub stucken i handen på mig av någon reklamnisse, eller reklamkim som de kanske heter här. Men det var först idag jag gjorde kopplingen mellan whitening tandkräm och white day, undrar om reklamkim också kopplat.

Vi var på ett uteställe igår och tog en öl. När vi var på väg därifrån kommer en av de anställda springande efter oss på gatan viftandes med en del sedlar. Vi lyckades inte riktigt lista ut vad hon ville, om det var så att hon trodde att vi tappat pengarna eller om hon ville köpa oss tillbaka... Troligen det förstnämnda alternativet. Det är som sagt noga med vem som är pengarnas rättmätige ägare. Jag har ännu inte provat att betala för lite någon gång, kanske är det lugnt, precis som det är lugnt att i Sverige betala för mycket.

I morse, som idag inträffade vid mitt på dagen, var Anders, Stefan och jag och åt brunch. En riktigt fin macka med grillad kyckling och våffla som dessert. På vägen därifrån gick vi förbi en del bilar i den lite exklusivare prisklassen. Det fick oss att fundera lite på små minnesregler som kan vara bra att ha i åtanke innan man råkar köpa något av den kalibern. Följande två dök upp:

• Behöver du fundera på vad bilen kostar är den inget för dig, och
• Har du inte råd att köpa två ska du inte köpa en
  

Sen är iofs risken att jag går och köper bil minimal. Men råden kan nog appliceras på till exempel bananer också.

I torsdags kom min koreavistelses andra nederbörd. Ted och jag befann oss en bit utanför Seoul och skulle ta oss hem vid 18-tiden. Vi var inte ensamma om att ha den planen. Så i regnfall i det som ännu inte borda vara skymning men blir skymning ändå, med en sikt som diset begränsar till ett par hundra meter, sitter vi i en kö som rullar på i 20 km/h ett par mil från Seoul. Halvmissär. Vi roade oss med att räkna på hur många bilar det kunde vara på vägen, eller snarare oroade. Fem filer i vardera riktningen, tio meter mellan varje bil och tre mil väg, 30 000 bilar. Det är ett par stycken. Antalet människor var troligen 30 001, eftersom Ted och jag delade bil. Sen hann vi börja räkna på bränsleåtgång också. Härligt med bil!

Jag har blivit lite av en stammis på kinastället som ligger i källaren. Tre gånger har det blivit inräknat kvällens visit. Antingen har de med min besöksfrekvens listat ut att jag bor i huset eller så har de tröttnat på att jag sitter och dricker upp deras te medan jag väntar på maten. Idag erbjöd han mig iaf hemleverans. Jag passade på att njuta när jag tog emot maten vid dörren, tackade och stängde, utan att behöva höra: "After you, sir. Shall I present the food for you?"