Seoul Marathon 2008

Hämta marathonpaket

Som anmäld till marathon ska man få ett paket med startnummer, tidtagningschip och t-shirt skickat till sig. Om man angivit en korrekt koreansk adress. Lyckas man inte med det får man hämta sitt paket på en plats och tid som arrangörerna bestämt. Typ "papperskorgen vid Jamsil station, klockan 1800. Kom själv." Jag hade dock försökt få rätt på min adress via arrangörens hemsida, jag var inte och ändrade efter hand som jag insåg hur adressen fungerar. Sista gången jag ville modifiera så gick det inte. Så jag var helt enkelt osäker på hur jag lyckats. I torsdags morse hade jag fortfarande inte sett röken av något startkit. Så jag tar mig ner i receptionen och frågar om det har kommit någon post till mig. Receptionisten talar i princip ingen engelska, så hon ringer sin, som hon tycker, engelsspråkiga kollega. Vår dialog:
"I want to pick up a packet."
"Do you want to connect to the internet?"
Japp, precis, det är ett ip-paket jag kommit ner till receptionen för att hämta. En kompis skickade ett sånt till mig igår. Man får nog ingen vidare pingtid... Skön koppling av receptionisten, rätt så IT. Eller så hade jag lyckats förvirra henne genom att tidigare fråga säga "I'd like to check my post, I think someone has sent mail, a packet, to me?" Till slut lyckas jag dock förklara att det är min snigelpost jag vill undersöka. Och tro det eller ej, men paketet har faktiskt kommit fram! Det trodde jag aldrig skulle fungera. Inte för att jag tvivlar på det koreanska postsystemet, men min egen förmåga att ange en femradig adress i ett formulär med två rader.

Nu ska vi se om jag kan få ner marathonhistorien på ett organiserat sätt. Det har ju varit rätt så tyst om marathon den senaste tiden. Det är inte så att jag har dolt formen, snarare tvärt om. Jag ville inte erkänna hur illa förberedeserna gått. Faktum är att jag aldrig haft såna tvivel om jag skulle klara av att genomföra ett lopp som inför det här. Jag vet, hur ser det ut med mentala bilder och det blir som man tänker sig? Inget vidare va?

Uppladdning

Förra helgen rasade min mage på fredagkvällen, och fortsatte att skicka ut maten som om jag bypassopererat hela systemet. Troligen någon eftersläng av Indien. Sådan var magen fram till söndagkväll. Så måndagsfrukosten var det första som stannade kvar. Vid det här laget gick magen in i korealäge, behåll allt. Fram till i fredags kväll hade fortfarande inte något annat än vätska lämnat kroppen. Därav min jakt på katrinplommon. Det kan ju tyckas dåligt att gå ut och dricka "en" öl så snart inpå marathon. "En" är ju inget absolut tal när det är öl som räknas. Men jag hade en tanke med mitt öldrickande, att få igång systemet igen. Planen tyckte sig fungera och på lördagen var kroppen lite mer sig själv igen. Sen har allas frågor om det jag håller på med är nyttigt börjat påverka mig. Det tycker jag inte om, jag vill inte gå runt och oroa mig för saker. Så kanske är det läge att försöka få till en läkarundersökning för att se att allt står rätt till så kan jag gå vidare och skita i hypokondritankarna. så till start kommer jag nu med en kropp som har svängt mellan extremer, men som nu tycks befinna sig i ett normaltillstånd. Frågan är om den egentligen är där för att stanna eller om den är på väg åt något annat håll. Men jag lovar mig själv att om kroppen ger någon dålig signal under loppet så ska jag kliva av. Samtidigt känner jag mig själv, att ge upp är inte lätt.

Inför start

Jag hade sovit någon timme för lite natten mellan fredagen och lördagen, med förhoppningen om att somna tidigt på lördagen. Marastarten går klockan 08:00 på söndag morgon och klockan sju ska man vara på plats. Jag tänkte ta tunnelbana dit, vilket innebär att jag borde sticka hemifrån vid sextiden. Det är baserat på mina antagningar, eftersom Seouls tunnelbanasida verkar nere så får jag lita på att det är en bra uppskattning. Klockan nio på lördagkvällen ligger jag i sängen och är precis på väg att komma till ro. Men så skiter det sig, big time. Fråga mig inte varför, men tankarna börjar snurra. Inte på maran i sig, men hela livet. Sånt som händer ibland. Sen är det klart att maran är med och spökar, och troligen det som satte igång tankespiralen. Det är drygt när man börjar räkna timmarna som är kvar att sova innan det är dags att gå upp. Min klocka står på 5:15. Vid halv tolvtiden går jag upp, äter upp mackan jag tänkt ha till frukost, ställer om klockan till 5:30. Tänkte ta något på vägen till start istället. Matten går över från att räkna antal timmars sömn till en önskan om att få sova fler timmar än det antal timmar jag ska springa imorgon. Till slut tar jag till Mew-tricket. Mews Frengers på låg volym brukar få mig att koppla av, så vid tvåtiden finner jag och sömnen varandra.

Morgonen

Tre och en halv timme senare ringer klockan. Lite förvånad av signalen tar jag mig ändå upp direkt. Under gomorgonkissen tar jag vilopulsen, 44, verkar ok. Trär på mig kläderna och tar mig iväg till tunnelbanan. Känner lite stress, hur bra är min tidsuppskattning när det gäller tunnelbanesystemet? Det faktum att minskande avstånd till starten ökar antalet löpare får mig lugnare. På vägen slår det mig att mitt startnummer består av fyra på varandra följande siffror i mitt barndoms telefonnummer, 5557. Det måste ju vara ett gott tecken. På Gwanghwamun, stationen vid start, är det fullt med löpare och linementlukten är härligt påtaglig. Jag trär av mig överdragsbyxorna, gör mig av med underställströjan, tar sista tuggorna av mackan och går ut till startområdet. Informationsmängden som finns på engelska är kraftigt begränsad, men har man gjort något lopp förut så känner man igen sig. Det fungerar som vanligt. Så jag kan göra som jag brukar, går in i min egna lilla bubbla och låter det som händer runt omkring mig hända utan mitt engagemang. En sista vätsketömning innan löpningen är på sin plats. Jag ställer mig i kön. Någon driftig person ställer sig och börjar knuffa på en av majorna. Försöker han genomföra det gamla välttricket? Borde man inte göra så här offenligt kan man tycka. Vid lite närmare studier inser jag att han vill flytta majan någon meter bakåt. En annan listig person har parkerat sitt fordon för fyra major. Förhoppningsvis innan någon hunnit in. Jag gör det jag ska, tar av mig överdragsjackan, stoppar ner den i påsen som jag lämnar för transport till målet. Sen börjar den kalla väntan på start.

Loppet

08:00 bränner de av ett fyrverkerinummer och jubel hörs. Det är starten som har gått. Men i ledet där jag står händer inte mycket. Jag listar ganska snart ut att det bara är eliten som har fått sticka iväg. Vi andra får stå och frysa lite till. De koreanska friskisledarna utklädda till skoldressflickor har gjort sitt bästa för att värma upp löparna. Strax ropar de ut något i högtalarna som jag tolkar som koreanska. Plötsligt ställer sig alla i prydliga led och börjar massera axlar och rygg på personen framför. Själv förstod jag först varken vad som sades eller vad som hände, men snart fick jag också vara med i ett av leden. Så ropas det något igen och alla vänder sig om och masserar sin tidigare massör. En mycket spännande och annorlunda upplevelse som uppskattades. Trots att jag egentligen tycker väldigt illa om kroppskontakt med folk jag inte känner så var det här något som gick hem. Att få lite kontakt innan kanske minskar risken för att man springer över varandra i starten, man har ju ändå tagit på varandras axlar.

En andra fyrverkerikavalkad blåses av och det är vår tur att springa. Vi passerar startlinjen till mycket pampig musik. (Sista halvminuten i Enigmas The Gate, som nog är något klassiskt stycke jag inte kan namnet på, facit?) Strax efter dånet lagt sig, musiken tonat ut och kamerahelikoptern försvunnit är det bara löparna och staden kvar, bokstavligt talat. En cinematisk känsla av en ödestad infinner sig. Det magiskt att springa i ett Seoul som ännu inte vaknat. Mitt bland skyskraporna i mångmiljonstadens kärna befinner vi oss, och det enda som hörs är ljudet av tusentals löpsteg. Ni kan kalla mitt liv för torftigt och innehållsfattigt, men den här upplevelsen är något av det häftigaste jag varit med om.

Mina tvivel på min egen kropp har lett mig till att låta kroppen styra och huvudet lyda. Annars har jag en tendens att låta huvudet vara högsta hönset, hönshjärna som man säger, där kroppen är slav under hjärnans önskan. Nu är det ju inte så lätt som en enkelriktad ordergivning, utan något av en dialog. Men jag förstår iaf vad jag menar, kanske gör du det också. Så jag komfortspringer första halvan av loppet där jag håller pulsen mellan 150-160. När jag närmar mig halvvägsmarkeringen gör sig blåsan påmind och magen börjar bubbla. Gårdagkvällens katrinplommon kanske kom in i systemet för sent. En missräkning. Jag ser några andra löpare ta sig in i en liten gränd, så jag gör likadant. Där finner jag en toalett. Jag smiter in efter ett kort tags köande. När jag ska ta mig ut igen står tre koreaner och kissar i kors, eller tipi eller vad det blir för geometrisk figur, ner i golvbrunnen. Det är lite trångt att ta sig förbi, men under lopp är man inte lika finkänslig som annars. Så jag tränger mig ut och är snart på banan igen. Apropå banan så tar jag mig en halv banan när jag väl är ute igen. Kanske inte helt hygienmässigt optimalt när man precis trocklat sig förbi skvalande svettiga löpare i en halvsunkig underdimensionerad vvs-anläggning. Men bananer är ju också gula. Vid den här delen av loppet har det börjat göra ont i vänster stortå. Kroppen har i övrigt skött sig så pass bra så jag beslutar mig för att entlediga den lite av ansvaret och låta huvudet ta över mer av bestämmanderätten. Stortåproblemen avtar och magen lugnar ner sig. Skönt. Halvvägs visar klockan 1:48:24 och jag inser att håller jag samma tempo så slår jag min tid från Stockholm. Huruvida jag lät huvudet ta över kontrollen innan den här insikten minns jag inte. Det kan mycket väl vara så att händelserna egentligen utspelar sig i omvänd ordning, om jag känner mig själv rätt. Vid 25 km får jag blåskänningar under höger stortå. Men det är inget att göra åt tycker jag utan fortsätter. Vid 30 km börjar det gå rätt så tungt, men vätskedepåerna med sportdryck var femte kilometer håller kroppen igång. Vädret har varit perfekt hela vägen. Lite kallt under väntan, men klart och soligt värmande under löpningen. Vid 32 km tappar gps:en kontakten med satelliterna och återfår den inte på hela vägen tyvärr. Sista kilometern in i mål är det bara att släppa lös benen och ligga på. Det går förvånansvärt lätt och publiken hejar på. Längs vägen är det unga tjejer som hejat ihärdigast, ibland låter det som de säger: "Go white guy!" Fast det kan lika gärna vara något på koreanska. Inne på olympiastadion är det lite tråkigt ofullsatt och inte alls samma känsla som att gå i mål i Stockholm. Fast sen är glädjen att gå i mål omvänt proportionell mot välmåendet under loppet. Och den här gången ville jag njuta av resan. Jag gick ingenting under loppet förutom ett par steg vid kontrollerna för att få större mängd dricka i mig än på mig.

Hemgång

Efter målgång var det lite stretchning, uthämtande av medalj och goodie bag. Jag sätter mig i solen på löparbanan utanför stadion med godsakerna och njuter. Hur jag ska ta mig hem har jag funderat på men inte kommit fram till något beslut, taxi eller gå. Det är runt fyra kilometer. Kan vara en bra nedvarvning. Jag börjar gå men inser att det nog kommer kännas rätt drygt och långt. Bestämmer mig för att ta en taxi. Under tiden jag går och letar en taxi stöter jag dock på en man som frågar om jag sprungit. Jag erkänner och han berättar att han har varit och fotat löparna. Han undrar om jag har något visitkort. Det hade jag inte. Han vill nämligen ha min e-mail så han kan maila mig bilder om han skulle råkat fota mig. Både lite läskigt och roligt känns det. Jag blir alltid lite misstänksam när folk är trevliga. Vilken sund inställning? Kanske är jag rädd för att de ska vänta sig saker tillbaka. Vi går och småsnackar om foton och sportevenemang och jag får hans visitkort. Jag kan ringa honom när som helst säger han. Så trevligt. När han viker av har jag kommit halvvägs hem och det är lika bra att gå resterande sträckan också. Hemma i lägenheten ser jag till att föreviga mitt slitna uttryck efter för lite sömn och för mycket löpning. Fotot är taget direkt vid hemkomst, inte ens saltet från ansiktet är borttorkat.