Åkommor

Sviterna efter maran var lindrigare än väntat. Igen. Efter Stockholm hade jag räknat med att vara helt trasig ett bra tag, men kom undan med träningsvärk. Just därför var jag rädd för att jag tappat respekten och att det den här gången skulle slå åt andra hållet. Kanske har just de tankarna ändå förberett mig. Så att det slår till nästa gång i istället, osv osv. Frånvaron av önskad sömnmängd innan löpningen gjorde att insomnandet skedde tidigt på söndagkvällen. Vid 10-tiden slocknade jag och vaknade på riktigt vid halvåttasnåret. Under natten vaknade jag ibland när jag ville byta ställning och högerknä gjorde ont. Tanken att ta taxi till jobbet på måndagmorgonen hade slagit mig tidigare, men jag antog med utgångspunkt från besvärliga landningar på köksstolen, bland andra, att det säkert smärtar mindre att gå än att krångla sig i och ur en bil. Så jag tog fötterna till jobbet. Det gick hyffsat bra, blåsorna under höger stortå gör ont och knäna smärtar lite i trappor och nerförsbackar. I lår och vader är det som lätt träningsvärk vid gång i trappor.

Idag tisdag så har blåsorna under högerfoten spruckit, vilket underlättar gången. Det känns fortfarande som en lättare form av träningsvärk vid gång i trappor och andra lutningar. Annars ter sig kroppen som vanligt. Jag ska påpeka att kroppen fungerar som vanligt för vardagssaker. Skulle jag utsätta den för kraftprövningar skulle den säkert säga ifrån. Så snabb är jag nog inte på återhämtning.

Så gör det lite ont i tårna, kanske dags att skaffa tunnare löparstrumpor. Eller nya löparskor, de börjar bli lite till milen nu. Välsprungna med andra ord. Jag har haft tanken på att låta dem få se ålderns höst i Korea, men samtidigt vill jag ha med dem till nästa inköpsställe, så de kan se hur jag sliter mina skor.

Marathoninlägget är inte bortglömt, det ligger på skissbordet, eller i formuleringsmalpåsen...